20 ÅRAV SAKNAD

Disko­teks­bran­den tog 63 liv. Och för­änd­ra­de en hel stad.

GöteborgDirekt – Hisingen - - SIDAN 1 - Text: Li­na Pers­son | Fo­to: Li­na Pers­son och Björn Ols­son/AP

Den där kväl­len skul­le bli min kväll. Al­la skul­le hyl­la mig när jag tog ett kliv in bland de tunga grab­bar­na; mer peng­ar, fler bru­dar, tyng­re ked­jor och snyg­ga­re bi­lar.

Kropp ef­ter kropp bärs in i ga­ra­get. Rädd­nings­per­so­na­len drar gu­la fil­tar över dem som har dött men Roz­beh Asla­ni­an kän­ner igen si­na vän­ners skor som stic­ker ut un­der dem. Ibland hör han ljud från någ­ra av dem, som dränks i en sym­fo­ni av ring­an­de mo­bil­te­le­fo­ner.

– Plöts­ligt stop­par nå­gon två fing­rar i hal­sen på mig. Jag kräks näs­tan, sä­ger Roz­beh Asla­ni­an. Jag för­står att det är en brand­man och jag hör hur han ro­par: Den här le­ver, den här le­ver!

Ut­an­för ga­ra­get, som rädd­nings­tjäns­ten har bru­tit sig in i för att de ska­da­de ung­do­mar­na ska slip­pa lig­ga på den kal­la as­fal­ten, är det ka­os.

Roz­beh sit­ter på en bänk i höst­so­len vid Kron­hus­bo­dar­na i cen­tra­la Gö­te­borg och minns, som så många gång­er för­ut. Nu li­der han in­te av det läng­re; ef­ter 20 år kän­ner han sig re­do att av­slu­ta det ka­pit­let i sitt liv.

Om ba­ra ett par må­na­der ska Roz- beh fyl­la 20 år och han är på väg att bli grovt kri­mi­nell. Ef­ter att ha åta­lats för miss­han­del av en na­zist döm­des han till elektro­nisk fot­bo­ja, en in­ten­sivö­ver­vak­ning som ploc­kas bort den 29 ok­to­ber 1998.

Fest­kväl­len vid Bac­ka­plan är Roz­be­hs förs­ta i fri­het. Hans mam­ma vill att han ska stan­na hem­ma men han går dit än­då, i skinn­rock, vi­ta je­ans och med ett väx­an­de själv­för­tro­en­de.

– Det var förs­ta gång­en jag ha­de av­tjä­nat ett fäng­el­se­straff och jag kän­de av en ny re­spekt, be­rät­tar han och ler. Min bror­sa rap­pa­de på sce­nen och när jag kom in sa­de han att ”näs­ta låt tilläg­nas min bror som blev fri­gi­ven idag för att han sla­git en nas­se på käf­ten”. Al­la ba­ra jubla­de och folk ap­plå­de­ra­de och gjor­de high fi­ve.

Roz­beh Asla­ni­an tar en pa­us. Tän­ker ef­ter.

– Den där kväl­len skul­le bli min kväll. Al­la skul­le hyl­la mig när jag tog ett kliv in bland de tunga grab­bar­na; mer peng­ar, fler bru­dar, tyng­re ked­jor och snyg­ga­re bi­lar. Det var mitt liv in­nan rö­ken bör­ja­de kom­ma ut bakom den där dör­ren, sä­ger han.

– In­te viss­te jag då att den kväl­len visst skul­le bli min kväll, men på ett helt an­nat sätt och många år se­na­re.

Förs­ta lar­met 23.42

Det förs­ta lar­met kom­mer från en mo­bil­te­le­fon 23.42. Det krävs fle­ra sam­tal in­nan SOS för­står var det brin­ner. Sju mi­nu­ter ef­ter det förs­ta sam­ta­let är rök­dy­ka­ren P-A Lind­feldt och den förs­ta brand­bi­len från Lund­by brand­sta­tion fram­me vid lo­ka­len där oran­gerö­da lå­gor slår ut ge­nom fönst­ren.

– Vi får ett larm som sä­ger ”un­der­sök­ning brand i fas­tig­het” men när vi sväng­er in vid lo­ka­len mö­ter oss ett hav av unga, sar­ga­de män­ni­skor. De är helt svar­ta. En del lig­ger på mar­ken, svårt ska­da­de, och kan in­te flyt­ta på sig. En del är dö­da.

397 ung­do­mar be­fann sig un­der kväl­len i lo­ka­len, som ba­ra var god­känd för 150 per­so­ner, men det vet än­nu in­te rädd­nings­tjäns­ten.

Män­ni­skor hop­par el­ler knuf­fas ut från föns­ter, sex me­ter ovan­för as­fal­ten. P-A Lind­feldt ser en flic­ka som häng­er ut från ett föns­ter. Han fäl­ler upp en smal ste­ge och lyc­kas få ut hen­ne. Han ser ingen­ting i det rök­fyll­da mörk­ret men han hör att det är fullt av liv in­ne i lo­ka­len och be­slu­tar sig för att fort­sät­ta eva­ku­e­ra drab­ba­de ge­nom fönst­ret.

– Men när jag kom­mer upp igen är det myc­ket tys­ta­re i lo­ka­len, sä­ger han.

P-A Lind­feldt får ut två flic­kor till in­nan han får hjälp av en rök­dy­ka­re som har ta­git sig in i lo­ka­len.

– Han gör ett sök och sä­ger: Det är ing­en idé att gå in här, al­la är av­lid­na. Vi kan in­te gö­ra nå­got, minns P-A Lind­feldt. Jag tror allt­så att jag har räd­dat de tre stac­ka­re som ta­git sig in i det

rum­met men det vi­sar sig att det är många fler kvar. Det går in­te att för­kla­ra hur det känns, man kän­ner sig så otill­räck­lig.

El­den star­ta­de ut­an­för nödut­gång­en i ena än­den av lo­ka­len, där ar­ran­gö­rer­na ha­de stap­lat sto­lar för att gö­ra plats för dans­golv in­ne i lo­ka­len. När bran­den tar fart fanns det där­för ba­ra en ut­gång och Roz­beh för­sö­ker ta sig dit.

– Jag minns pa­ni­ken och jag minns mi­na vän­ners skrik, jag kun­de kän­na igen rös­ter­na, sä­ger han. Jag kom­mer ock­så ihåg när de rös­ter­na tyst­na­de.

I tryc­ket, när al­la för­sö­ker kom­ma ut, ram­lar män­ni­skor och ham­nar på varand­ra. Roz­beh fast­nar i dem på vägen ut.

– Jag ha­de män­ni­skor un­der mig och över mig. I min famn ha­de jag en flic­ka. När hon slu­ta­de an­das tog jag mig upp och bör­ja­de kry­pa mot ut­gång­en.

Där har män­ni­skor fast­nat ovan­på varand­ra. Roz­beh be­dö­mer att det ba­ra är 40 cen­ti­me­ter fritt upp till dörr­kar­mens öv­re del.

– För att ta mig ut så mås­te jag kry­pa och klätt­ra upp för den här kul­len av män­ni­skor. När jag väl kom­mer upp är jag så nä­ra rö­ken att jag tup­par av.

Han dras ut ur lo­ka­len och hans bror bär ut ho­nom på si­na ax­lar. Han läg­ger Roz­beh på as­fal­ten.

– Han kon­sta­te­rar att jag rör på mig, att jag in­te är död. Se­dan sä­ger han att han mås­te in och räd­da sin tjej.

Rädd­nings­tjäns­ten lyc­kas få ut ett 60-tal ung­do­mar in­nan lo­ka­len är helt över­tänd.

Den 30 ok­to­ber 1998 spri­der sig ny­he­ten om disko­teks­bran­den i Gö­te­borg över Sve­ri­ge och värl­den. Snart står det klart att bran­den har kostat 63 män­ni­skor mel­lan 12 och 20 år li­vet. 213 ha­de förts till sjuk­hus och av dem kräv­de 74 in­ten­siv­vård.

Roz­beh ki­sar med si­na bru­na ögon mot so­len. Han drar han­den ge­nom sitt kort­klipp­ta grå­nan­de hår.

– Jag ha­de brunt, loc­kigt hår ner hit då, sä­ger han och måt­tar med han­den i bröst­höjd. Men det blev all­de­les de­for­me­rat av vär­men, det var som Svin­to. Jag var tvung­en att klip­pa av det och lå­ta det nya växa, sym­bo­liskt.

Bran­den blev en väckar­kloc­ka

Med hå­ret väx­te Roz­beh, men det var in­te själv­klart och det tog tid in­nan han såg att bran­den för­de någon­ting gott med sig.

– Vi var från 44 oli­ka län­der, från al­la sto­ra re­li­gi­o­ner. Vi skrat­ta­de, dan­sa­de och för­äls­ka­de oss un­der sam­ma di­sco­ku­la. Det är den men­ta­li­te­ten jag till slut tar med mig från den höst­nat­ten, sä­ger han. Men för många blev bran­den en väckar­kloc­ka. Här fanns tu­sen­tals be­rör­da män­ni­skor som in­te ens fanns i po­li­ti­ker­nas pe­ri­fe­ri så det blev lik­som ’shit, vi le­ver i en mång­kul­tu­rell stad’.

Det tog tio år in­nan P-A Lind­feldt be­sök­te brand­plat­sen igen. I det lil­la rum som han hjälp­te flic­kor­na att kom­ma ut från hit­ta­des 24 dö­da. Käns­lan av makt­lös­het var tung att bä­ra.

20 år se­na­re är han in­sats­le­da­re hos rädd­nings­tjäns­ten i Stor­gö­te­borg. Nu kan han se att bran­den för­de nå­got po­si­tivt med sig. För­u­tom La­gen om skydd mot olyc­kor, som hand­lar om den en­skil­des an­svar för brand­skydds­ar­be­te och som P-A Lind­feldt tror har bä­ring på disko­teks­bran­den, har den för­änd­rat rädd­nings­tjäns­tens sätt att ar­be­ta, så­väl ope­ra­tivt som fö­re­byg­gan­de.

– Än­då kan en brand som den ab­so­lut ske igen. Det gör det ju ock­så, men vi har slup­pit de ka­ta­stro­fa­la följ­der­na, sä­ger han. Disko­teks­bran­den är väl­digt bra att ha som ut­gångs­lä­ge när man på­min­ner folk om brand­skydd. Men man mås­te job­ba med det stän­digt; män­ni­skor glöm­mer.

Jag tror att jag har räd­dat de tre stac­ka­re som ta­git sig in i rum­met men det vi­sar sig att det är många fler kvar. Det går in­te att för­kla­ra hur det känns.

KLARADE SIG. Roz­beh Asla­ni­an, över­le­va­re och ord­fö­ran­de i Bran­doff­rens an­hö­rig­för­e­ning.

FO­TO: BJÖRN ANDERSSON/TT BILD

TRAUMA. P-A Lind­feldt lyc­ka­des få ut tre flic­kor ur ett föns­ter. Där­ef­ter tyst­na­de rös­ter­na.

FO­TO: TT BILD

TRAGEDI. Bran­den tog 63 unga män­ni­skor liv. Den drab­ba­de fle­ra tu­sen gö­te­bor­ga­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.