Gunnar Edman ville aldrig lämna havet
I år är det hundra år sedan författaren Gunnar Edman föddes. Sonen Stefan Edman – också författare – tecknar på dagens VG-sida ett porträtt av fadern. Gunnar Edman levde större delen av sitt vuxna liv i Ljungskile; men i sitt författarskap återvände han gärna till barndomens Marstrand – inte minst i den nyutgivna Emil i Mystiska Huset.
”Tugga tyst, pojk, knäckebrö´t kan väcka badgästerna begriper du väl!”
Det är tidig sommarmorgon i köket på Rosenborg i Marstrand. Unge Gunnar äter frukost med mamma Alva (pappa Axel gick ständigt med koks och timmer över Nordsjön med sin s/s Wisborg). Deras hus med det lustiga tornet är till nocken fyllt av fint folk från Göteborg som hyrt in sig med pick och pack och renderar familjen en välkommen extrainkomst. Över plattorna i den lilla trädgården med gråpäronträdet skyndar direktörer i vita byxor, blå klubbkavaj och seglarmössa på svaj. Och vackra unga damer med puder på näsan. Till segling, tennis och goda måltider. EN SOCIETET ATT niga och bocka för. Och inte störa genom att äta ljudlöst? Jo, om detta nu inte bara är en skröna. För när min far kom i gasen och berättade från uppväxten i Marstrand var han en spjuver. Långt senare samlade han sina dråpliga historier i två böcker ”för barn från 7 till 70”, och med en Marstrands egen Emil som huvudperson (sex år innan Astrid Lindgren uppfann sitt busfrö från Lönneberga!). Kritikerna jämförde med Bertil Malmbergs Åke och hans värld. Filmatisering diskuterades. I ÅR NÄR Gunnar Edman skulle varit hundra, har min bror Thomas och jag gjort utställningar och en lyrisk konsert i Marstrands kyrka. Samt en nyutgåva av Emil i Mystiska Huset, om Mussleholm (Marstrand) på 1920-talet. Vi har mött många nya och nygamla Emil-fans som läst den. Beundrat buspojkarna som gömde alla rorkultar dan före regattan. Skrattat åt vitsige urmakare Nebb med mantrat ”se-kunderna-gå”, fascinerats av skäggiga änkeborgmästarinnan Ållbråck, mystiskt murrande bakom de blåsvarta glasögonen. Och häpnat inför det osannolika gamla doktorsparet i Lustgården, med gubben Fink, skeppsbrutna hunden Lufsa och alla katterna. Under Marstrands Sekelskiftesdagar nu i helgen bjuder vi på stadsvandring till Mystiska Huset, i Gunnars och Emils fotspår!
av Sven-Bertil Bärnarp GUNNAR LEVDE MESTA delen av sitt vuxna liv i Ljungskile. Och skrev egentligen helt andra slags böcker. Somliga såg honom som en modern mystiker, ett epitet han aldrig själv använde. Men liksom vännerna Harry Martinson och Tomas Tranströmer var han nyfiken som ett barn inför livets Gåta. Från flammande ateism i ungdomsromanen Floden – aldrig utgiven – blev han en kämpande humanist och sedan en öppen, alltid omprövande kristen. Samtidigt var han nära vardagen. Att skriva dagsaktuella krönikor för GP och Söndags-Expressen (Vårt behov av tröst) kändes både nöjsamt och angeläget. Liksom att påminna om att vi människor behöver både vetenskapen, konsten och en sund andlighet för att försöka tyda en komplex tillvaro. En treklang av erfarenheter som talar till både hjärta och hjärna. I ALLA SINA 35 böcker återkommer Gunnar Edman till syner och dofter av salt och gråberg, av ett älskat Bohuslän. Inte konstigt, det var ju här han hade sina djupa rötter: Morföräldrarna var första fyrvaktarparet på Pater Noster, städslade av självaste fyrbyggaren Gustaf von Heidenstam, far till nationalskalden Verner. Mostrarna slet ”i silla” mittemot Societetshuset där kung Oscar II höll hov på somrarna kring förra sekelskiftet. Och farbror Fritjof drev personbåttrafiken Tjuvkil-Marstrand innan väg och broar byggts. REDAN I DEBUTSAMLINGEN Charis och i dikter som den legendariske Torgny Segerstedt publicerade i Handelstidningen var havet ett centralt tema för Gunnar. Och så förblev det: Hav som förundran och förskräckelse, de ljusa vattenvidderna som sinnebild för ett liv med öppna horisonter. Som här i 60-talsboken Solbågens färd: GUNNARS SISTA BÖCKER, Andningens credo och Barnet buret bär den vuxne är ett slags summa av hans livslånga brottning med de existentiella frågorna. Han känner sig lyckligt befriad från dogmatiska svar som ändå aldrig i grunden kan förklara något. Tron borde handla om en enda sak: att mogna till sann medmänniska, fylld av empati och försoning. För, menade han, varje pulsslag bär på ett hjärta, ett slags anrop från en Kärleksfull Någon, Mästaren bakom big bang och evolutionen. Som vill att vi ska finnas till.