Vi är olika – och lika
Högtider och fester förenar olika kulturer, menar Louise Rickardsson.
– Idén till att komma närmare varandra genom våra högtider har jag haft länge, säger hon.
För bara några dagar sedan deltog Louise Rickardsson i julfesten som anordnats av Flyktingguide/ språkvän Göteborg – en enhet inom Göteborgs stad där flyktingar och invandrare matchas med och lär känna infödda göteborgare. Tillsammans gör de sådant som vänner gör – fikar, badar, går på bio och fotboll, promenerar, motionerar, besöker konserter och teatrar.
LOUISE, KULTUR- OCH religionsvetare med en bakgrund som gymnasielärare, är en av dem som engagerat sig hos Flyktingguide. Under julfesten på Aftonstjärnan i lördags, höll hon ett kort föredrag om det svenska julfirandet (som ju egentligen härstammar från romarriket) och dess traditioner.
Men hon berättade också om planerna på att sätta ihop en högtidsgrupp, som ska jobba under Flyktingguide/språkväns paraply och enligt deras metodik.
– Högtiden i sig är inte själva grejen, menar hon. Men det som förenar högtider i alla kulturer är den festliga inramningen med god mat och dryck, dans och glädje, och familjen i centrum. Att mötas under sådana former ökar möjligheterna till att lära känna varandra. LOUISE SMYGSTARTADE SITT arbete med de svenska högtiderna i somras då hon fick med sig en handfull nyanlända flyktingar, sin egen mamma och ett par andra vänner, till Trädgårdsföreningen för att fira midsommar.
Nu vill hon och Flyktingguide gå vidare och inlemma fler högtider, som ett led i att riva ner barriärerna mellan våra olika kulturer.
– Jag vill till exempel ha med representanter för judendomen, katolicismen och islam i det här arbetet, berättar Louise. Men vi får inte bli missionerande för det ena eller det andra, det handlar om att skapa gemenskap genom förståelse.
– Och det handlar inte bara om att fokusera på svenska högtider som jul, påsk och Valborg. Nej, vi kristna, sekulära eller inte, behöver lära oss om och ta till oss den judiska påsken, det kurdiska nyåret newroz, islams ramadan och eid och flera andra av de nya svenskarnas traditioner.
– Det svåra är att komma in i sådana gemenskaper. Där hoppas jag att högtidsgruppen ska kunna hjälpa till och bli en av många broar som leder till ett mer integrerat samhälle. ATT LOUISE SJÄLV visar sådan nyfikenhet för främmande religioner och kulturer ”skyller” hon på sin första pojkvän som kom från Marocko.
– Jag kom in i hans familj och fick se hur de levde. Inte som oss, men egentligen var de ju ändå som oss. Mötet med honom och hans familj tände viljan inom mig att lära mig mer.
För att addera kunskap om livet i länder bortom den normala svenska allfarvägen har Louise åtskilliga gånger besökt länder som Israel och Palestina, Marocko, Syrien och Turkiet. Hon har också studerat religion och försökt förstå konflikten mellan Israel och Palestina.
Men hon har även ställts inför flyktingars och invandrares frågeställningar inför det typiskt svenska. Varför skuttar vi omkring med blommor i håret och sjunger sånger om små grodor? Varför kommer det en gubbe i vitt skägg till oss på julafton? Hur kan vi ha våra hundar inomhus och till och med sängen?
– Det finns mycket som upplevs som konstigt. Men det innebär ju inte att vi är konstiga och det där gäller ju i alla riktningar. Vi är olika, men vi är lika.
Förra året hoppade Louise av jobbet som gymnasielärare efter 15 år. Nu arbetar hon som jobbcoach i ett projekt i Angered och efter nyår hoppas hon få möjlighet att arbeta ännu mer med integrationsfrågor.
– Anledningen till mitt engagemang är egentligen inget märkligt, säger Louise. De flesta av oss resonerar ju på samma sätt – vi vill inte ha krig, vi vill inte ha ihjäl varandra.