Brô­tit, knô­kat och tjô­tit ...

Värl­dens gång

Göteborgs-Posten - - SPORT/TV - [email protected]

Re­dak­tör: Kristi­an We­del • E-post: [email protected] 031-62 47 51 • Te­le­fon­tid: var­da­gar kl 10-11

Ny­li­gen re­cen­se­ra­des Folk­te­a­terns upp­sätt­ning av Brechts pjäs Den go­da män­ni­skan i Se­zu­an. Det stod att re­sul­ta­tet var brö­tigt. Det stod i ru­bri­ken, i in­gres­sen och i tex­ten. Och i just den stav­ning­en.

Jag har ing­et att sä­ga om sak­lig­he­ten i re­cen­sio­nen. Där­e­mot vill jag med em­fas in­vän­da mot stav­ning­en. Jag tän­ker ar­gu­men­te­ra för att den kor­rek­ta stav­ning­en av or­det är brô­tigt, el­ler möj­li­gen brô­titt – in­te brö­tigt.

Det finns två ut­tal av långt ö-ljud i så­väl gö­te­borgs­kan som stan­dard­svens­kan, ett slu­tet och ett öp­pet. I föl­jan­de ord­par har vi först det slut­na se­dan det öpp­na ut­ta­let: snö–snö­re, sjö–skör, mö–mör, fö­sa–fö­ra och stö­na–stö­ra. Prin­ci­pen är att ut­ta­let blir öpp­na­re om det kom­mer ett r ef­ter ö-lju­det. Man sän­ker tung­an en aning, och i spe­geln syns det ge­nom att mun­nen öpp­nas li­te mer. I DAGENS SVENS­KA hål­ler den här ut­tals­skill­na­den på att för­svin­na hos unga män­ni­skor. Det som då hän­der är att den öpp­na­re ut­talsva­ri­an­ten tar över. I or­det snö får ö sam­ma ut­tal som i snö­re, och på mot­sva­ran­de sätt är det i de and­ra ex­emp­len. Det här nya ut­ta­let är täm­li­gen van­ligt hos dem som är un­der 30 men säll­synt bland dem som är över 50. Det­ta är ing­en lo­kal fö­re­te­el­se ut­an ett ung­doms­språk­ligt möns­ter som san­no­likt spri­dits till Västsve­ri­ge från hu­vud­sta­den.

Nu bort­ser vi ifrån de här mo­der­ni­te­ter­na och fun­de­rar över ut­ta­let av ö i gö­te­borgs­kan. Grund­prin­ci­pen är att vi skil­jer på snö och snö­re pre­cis som i stan­dard­språ­ket. Men se­dan har vi en pac­ke ord där vi har ett öp­pet ö-ut­tal fa­stän det in­te kom­mer ett r ef­ter ö. Ett av des­sa ord är brô­ta. Ge­nom att an­vän­da teck­net ô (o med tak över, el­ler cir­kum­flex, som det he­ter med en fack­term) mar­ke­rar vi att ut­ta­let av­vi­ker från det van­li­ga, i det här fal­let att det ska va­ra ett öp­pet ö-ljud. KNÔ DIG IN. kan ibland hö­ra en Stock­hol­m­jour­na­list sä­ga att Glo­ben var full­knö­kad med van­ligt slu­tet ö-ljud. Det­ta lå­ter hel­ga­let för käns­li­ga gö­te­borgs­ka öron.

Bak­grun­den till knô är knå­da, som i väst­svens­ka di­a­lek­ter kun­de för­kor­tas till knå (som i knå de­gen). Det­ta å-ljud kan allt­så ut­ta­las som ett öp­pet ö, allt­så ô. Ad­jek­ti­vet brô­tigt har sin bak­grund i sub­stan­ti­vet brå­te, som kan ut­ta­las brô­te. Till det­ta sub­stan­tiv har vi bil­dat ver­bet brô­ta, vars be­ty­del­se in­te är helt en­kel att be­skri­va. Den ty­pis­ka an­vänd­ning­en av brô­ta är som rö­rel­se­verb. Man kanske kan sä­ga att det är mot­sat­sen till smy­ga. Om man brô­tar in på en fest, så sker det bå­de oför­sik­tigt och hög­ljutt. Ing­en und­går att läg­ga mär­ke till den som brô­tar. I RE­CEN­SIO­NEN FÖ­RE­KOM ad­jek­ti­vet brô­tigt, som för­stås är bil­dat till an­ting­en sub­stan­ti­vet brô­te el­ler ver­bet brô­ta. En sy­no­nym till brô­tigt skul­le kun­na va­ra stö­kigt. Be­ty­del­sen hos or­det brô­tigt är sä­kert själv­klar för de all­ra fles­ta som vux­it upp i Gö­te­borg. Al­la för­står det, även om de själ­va in­te an­vän­der det. Det är ett ut­präg­lat var­dags­mäs­sigt ord, en del skul­le sä­ga slang­mäs­sigt. ETT AN­NAT Ô-ORD som har snar­lik be­ty­del­se är dô­na. Om nå­gon dô­nar in på en fest, går det kanske li­te for­ta­re än om man brô­tar in, men vad det gäl­ler ovar­sam­he­ten i be­te­en­det, är det nog ing­en skill­nad. Ur­sprung­et till dô­na är då­na. Ås­kan kan bå­de då­na och dô­na i Gö­te­borg, men man kan in­te då­na in på en fest. Det ut­ta­let är ute­slu­tet.

Dô­na har ock­så en del and­ra an­vänd­ning­ar. Bi­lar kan dô­na för­bi. Då ska det dels gå fort, dels hö­ras or­dent­ligt. När man spe­lar fot­boll, kan dô­na be­ty­da ’skju­ta hårt’. Dô­na en­te, kun­de man sä­ga för att skyd­da en li­ten kil­le som stod i mål. Och när man sköt prick, kun­de man ut­fär­da för­bud mot dô­ni­sar, hår­da skott allt­så. I sen­ti­da gö­te­borgs­ka har bå­de svi­na och köt­ta haft sam­ma En 55-årig fö­re det­ta po­lis­man an­ställ­des som sä­ker­hets­chef och ”an­ti mobb­nings­ko­or­di­na­tor” vid en sko­la i New Jer­sey, USA. Ef­ter fy­ra må­na­der fick han spar­ken se­dan han va­rit våld­sam mot en 16-årig skol­flic­ka samt ho­tat ett vitt­ne till det­ta att in­te skvall­ra. Vitt­net vå­ga­de än­då gå till rek­torn och an­mä­la. be­ty­del­se som dô­na, men des­sa bå­da ut­tryck fanns in­te för 50 el­ler 60 år se­dan. ETT AN­NAT VÄLKÄNT ô-ord är flô, som i flô på dej ’flyt­ta på dej’, el­ler för­enk­lat och för­kor­tat: flô dej. Och det mest kän­da or­det med ô-ut­tal är an­tag­li­gen tjô­ta, som vis­ser­li­gen kan ha den ne­ga­ti­va ’tja­ta’-be­ty­del­sen, men som of­tast har den be­tyd­ligt trev­li­ga­re ’snac­ka’-be­ty­del­sen.

Ett ro­ligt ord i sam­man­hang­et är lô­sa ’dra be­nen ef­ter sig’. Man lô­sar när man ha­sar sig fram, men man lö­ser en upp­gift i sko­lan. Ver­ben lö­sa och lô­sa är vad man kal­lar ett mi­ni­malt par. Det är två helt oli­ka ord men de skil­jer sig just i vil­ket ö-ljud de har. Här be­hövs verk­li­gen ô-teck­net. TILL SIST SKA det väl sä­gas att cir­kum­flex­en även kan an­vän­das i en del and­ra fall, för att ta­la om att ut­ta­let in­te är det van­li­ga stan­dard­svens­ka. Vi har till ex­em­pel ett â-ljud i Gö­te­borg. Smâ­la be­ty­der ’pra­ta myc­ket och fort’, och bâ­la be­ty­der ’dric­ka myc­ket och fort’. De a-ljud som an­vänds här är de som van­ligt­vis an­vänds i ord om fan, sa­tan och ga­len. Ga­len kan ut­ta­las bå­de ga­len och gâ­len i Gö­te­borg. Det sist­nämn­da ut­ta­let är de­fi­ni­tivt det mest di­a­lek­ta­la. I fra­sen sma­la ben har vi det van­li­ga a-ut­ta­let, i smâ­la har vi det and­ra.

Or­det karl kan ut­ta­las bå­de kar och kâr i Gö­te­borg. Ut­ta­let kâr är ett gam­malt ut­tal, som nu an­tag­li­gen flyt­tat in på äldre­bo­en­det. Fra­ser som en re­di kâr hörs in­te så of­ta i dag.

Men många and­ra ord med â- och ô-ut­tal le­ver än­nu kvar i di­a­lek­ten. Allt­så be­hö­ver vi cir­kum­flex­en i di­a­lek­ten. LARSGUNNAR AN­DERS­SON

Bild: CISSI WE­LIN

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.