Rolf Anderberg
Konstkritikern Rolf Anderberg har avlidit i en ålder av 95 år. Han sörjes närmast av sonen PO Anderberg, sjuksköterska, samt avlidne sonen Sigvards döttrar Nico Schmidt med make och deras döttrar Lucia, Sonya och Cecilia med makar. Sonen Sigvard avled 2016.
”Ibland ser man honom spänstigt på väg i stan. Smärt, ivrig, den vita kalufsen och med en Time instucken i kavajfickan”.
Så skrev jag på denna sida då Rolf fyllde 80 år och det är så han för alltid kommer att finnas i mitt minne. Men Rolf var så mycket mer, hade så många fler bottnar, man var aldrig säker på var man hade denne beläste och utforskande man. Och då hade jag ändå arbetat vid sidan om honom under flera decennier.
Rolf var född in i skrivandet.
Hans far var journalist, bland annat skrev han konstkritik.
Egentligen var släkten bönder med rötter i Lundby. Fadern läste i Lund för att bli botanist, men av ekonomiska skäl sadlade han om och blev journalist. Däremot förde han över intresset för växter till sönerna
Rolf och Bengt. Fadern tog sig namnet efter Andersgården i
Lundby.
Rolf ville studera konsthistoria och så blev det, så småningom avlade han en filosofie licentiatexamen för professor Sixten Strömblom. Detta var dock i den forntid då det varken fanns studiemedel eller studielån, därför måste man antigen ta banklån eller arbeta vid sidan om. Rolf valde att läsa korrektur på GP. När han hade avlagt sin examen frågade han Harry Hjörne om han kunde få anställning. Harry sa ja, därmed fick GP en ny konstkritiker och som fick ett förskott på 1 500 kronor – så mycket pengar hade Rolf aldrig sett förut.
Rolf Anderberg var nyfiken, enveten och full av energi. Det var dessa egenskaper som fick honom att utforska omvärlden: inom konsten, i trädgårdstäppan, i naturen och inte minst i litteraturen. Han var otroligt beläst vilket höll på att rasera hans och hustrun Sonjas hus: hon hade sina böcker på bottenplanet, han en våning upp. Men det höll inte riktigt, övervåningen var inte dimensionerad för tyngden av hans läslust och boksamlande. Snickare fick tillkallas för att förstärka huset.
Klockan tolv var ett heligt ögonblick för Rolf, då skulle han lyssna på Dagens dikt på radion. Då satt han i sitt minimala kontorsrum på GP, gärna ätandes sin medhavda smörgås.
I början av deras äktenskap bodde Sonja och Rolf inne i Göteborg, men fick sedan en lägenhet i det då nybyggda Biskopsgården. Men det var på den tiden då Göteborg skulle införliva Lundby. Den lilla kommunen ville dock då tydligen se till att förse sig med trogna invånare och därför erbjöds då före detta medborgare att köpa nybyggda villor. Rolf tackade, flyttade in och blev för evigt tacksam. Det resulterade i att han från den stunden blev stadsdelens historiker, en forskare som nästan fram till sin död skulle skriva Lundbys historia. Han efterlämnade en mängd ”böcker” i ämnet, något för kommande historiker av facket att djupdyka i.
Det jag alltid kommer att minnas Rolf för var att han ständigt ifrågasatte det alla andra tog för givet. Det kunde gälla när vi på kulturredaktionen sammanträdde, då han gärna prövade vad vi andra tog för givet med ett ”varför inte tvärtom?”. I det avslöjade han sig som den sanne kritikern. Det gjorde honom till den gode konstkritikern. Crispin Ahlström, kollega och konstkritiker emeritus