Fick ett nytt hem

REPORTAGE: De roms­ka fa­mil­jer­na från Ru­mä­ni­en lev­de i fat­tig­dom när Me­ros cam­ping stäng­des. Vi har be­sökt dem nu, tio år se­na­re, och be­rät­tar hur det gått.

Göteborgs-Posten - - Sidan 1 - ma­ri­na Fer­ha­to­vic ma­ri­na.fer­ha­to­vic@gp.se BILD: SteFan BerG stefan.berg@gp.se

2008.

Bar­nen lek­te bland so­por och bod­de i stu­gor och hus­vag­nar, med miss­bru­ka­re som gran­nar. När vin­tern när­ma­de sig fat­ta­de kom­mu­nen det uni­ka be­slu­tet att er­bju­da åt­ta av fa­mil­jer­na på Me­ros cam­ping lä­gen­he­ter. I dag be­rät­tar GP hur det har gått för någ­ra av dem som fick hjälp – och för fa­mil­jen som blev ut­an.

De kom un­ge­fär sam­ti­digt till Gö­te­borg, fa­mil­jer­na från sta­den One­sti i Ru­mä­ni­en, långt in­nan tig­ge­ri­de­bat­ten tog fart och ut­sat­ta EU-med­bor­ga­re blev en het val­frå­ga. Vis­sa ha­de hun­nit bo på Me­ros cam­ping i över ett år in­nan de ham­na­de mitt i me­di­estor­men som kom att för­änd­ra de­ras liv. Det­ta är en be­rät­tel­se om någ­ra av des­sa fa­mil­jer men ock­så om en stad som för tio år se­dan val­de väg.

Me­ros cam­ping var ing­en van­lig cam­ping. De som bod­de på Me­ros var nar­ko­ma­ner, al­ko­ho­lis­ter och psy­kiskt sju­ka som in­te lyc­ka­des få ett bo­en­de på nå­got an­nat sätt – och roms­ka fa­mil­jer. De bör­ja­de dy­ka upp när Ru­mä­ni­en gick med i EU 2007.

Gö­te­borgs stad ha­de dömt ut plat­sen som ovär­digt bo­en­de re­dan 2004. Po­li­sen ryck­te of­ta ut till Me­ros på grund av bråk och stök mel­lan de bo­en­de. Vid ett till­fäl­le gick det så långt att ett barn ham­na­de i skott­lin­jen, nå­got som väck­te stor upp­stån­del­se. Då bör­ja­de ock­så me­di­er­na rik­ta strål­kas­tar­na mot cam­ping­en på all­var. BILDER PÅ BARN som sprang på en le­rig gård i smut­si­ga klä­der och fa­mil­jer som träng­des i kal­la hus­vag­nar kab­la­des ut i tid­ning­ar­na. ”Barn le­ker bland sop­hö­gar, skrot och miss­bru­ka­re”, skrev GP. Upp­drag Gransk­ning be­sök­te cam­ping­en som över en natt blev en riksny­het. Da­rio Espi­ga, då ord­fö­ran­de för so­ci­al re­surs­nämnd, kal­la­de Me­ros för ”en skam­fläck för Gö­te­borg”.

”Vi ha­de tak över hu­vu­det och la­ga­de mat till­sam­mans var­je dag. Det var in­te bra men det var bätt­re än i Ru­mä­ni­en” MA­RI­A­NA CAN­TA­RA­GIU

Den eu­ro­pe­is­ka fat­tig­do­men blev plöts­ligt myc­ket syn­lig och kom väl­digt nä­ra. Men allt var nytt och ing­en tyck­tes ve­ta hur problemet skul­le lö­sas. Till en bör­jan sköt kom­mu­nen ifrån sig an­sva­ret – fa­mil­jer­na an­sågs va­ra tu­ris­ter i lan­det. Då­va­ran­de barnom­buds­man­nen pe­ka­de i stäl­let på att sta­den ha­de en skyl­dig­het att hjäl­pa ut­sat­ta barn oav­sett hur de ha­de ham­nat i kom­mu­nen.

Ef­ter fle­ra må­na­der av in­ten­si­va de­bat­ter hän­de nå­got som fa­mil­jer­na själ­va re­fe­re­rar till som ett mi­ra­kel: Gö­te­borgs stad be­slu­ta­de att Me­ros cam­ping mås­te stäng­as och att de åt­ta barn­fa­mil­jer­na skul­le er­bju­das lä­gen­he­ter. Tio år har gått se­dan dess. Ma­ri­a­na Can­ta­ra­giu ler vän­ligt men är nå­got av­vak­tan­de. Ef­ter att ha hård­be­va­kats av me­dia un­der Me­ros­ti­den har hon bli­vit mer för­sik­tig till att stäl­la upp på in­ter­vju­er.

– Det är in­te det att vi skäms. Vi tän­ker mest på bar­nen. Det är an­norlun­da för dem, de har in­te haft sam­ma liv som vi. De kan bli re­ta­de i sko­lan, sä­ger hon.

Hon le­der oss till sin trea i Högs­bo­höjd, där hon bor till­sam­mans med sin man och son. Fa­mil­jen sam­las i en svart skinn­sof­fa om­gi­ven av färg­gla­da kud­dar i var­dags­rum­met. På en vägg häng­er so­nens fot­bolls­me­dal­jer.

Det har gått tio år se­dan fa­mil­jen läm­na­de

Me­ros, men idag kan Ma­ri­a­na min­nas den ti­den med en viss nostal­gi.

– Vi ha­de tak över hu­vu­det och la­ga­de mat till­sam­mans var­je dag. Det var in­te bra men det var bätt­re än i Ru­mä­ni­en, sä­ger hon.

MARIUS PRUTEANU SOM bod­de på Me­ros cam­ping som barn är med och tol­kar vid be­hov. Till­sam­mans tit­tar de på GP:s ar­kiv­bil­der från tio år se­dan, skrat­tar och pe­kar ut per­so­ner som de kän­ner igen. De har näs­tan inga eg­na bilder från Me­ros­ti­den, tid­nings­ur­klip­pen är som de­ras fa­mil­jeal­bum.

– Det var in­te lätt. Jag fick du­scha i sko­lan ef­ter gym­pa­lek­tio­ner­na och det var kallt på vin­tern. Sam­ti­digt minns jag ock­så det ro­li­ga. Hur män­nen vak­na­de på mor­go­nen och sat­te sig med si­na drag­spel för att kom­ma över­ens om var man skul­le stå och spe­la i sta­den. Vi har all­tid va­rit nä­ra men på Me­ros blev vi verk­li­gen en fa­milj, sä­ger Marius.

För­u­tom att spe­la mu­sik för­sörj­de sig fa­mil­jer­na ge­nom att säl­ja Fak­tum.

– Att få en Fak­tum­bric­ka var jät­testort. Det var en som trod­de att han skul­le få åka gra­tis på spår­vag­nen med den, sä­ger Marius och skrat­tar.

Ma­ri­a­na minns ock­så oron hon kän­de för fram­ti­den och för bar­nen.

– Det fanns per­so­ner där som ha­de pro­blem med dro­ger. Och där lek­te vå­ra barn. Det sprang lö­sa hun­dar och det var kallt, sä­ger hon.

GÖ­TE­BORGS STAD GREP in pre­cis när si­tu­a­tio­nen höll på att bli ohåll­bar. Fa­mil­jer­na ha­de in­te råd att be­ta­la räk­ning­ar­na och vin­tern var på väg. Hon minns da­gen då en släk­ting kom till­ba­ka från ett mö­te med so­ci­al­tjäns­ten. De vis­ka­de när de pra­ta­de om det, det var för stort och lång­sökt.

–Jag tänk­te att de kanske skul­le hjäl­pa oss att få jobb. Men lä­gen­he­ter? Nej. Var­för trod­de du in­te på det?

– Mitt eget land har ald­rig hjälpt mig, var­för skul­le Sve­ri­ge gö­ra det?

När tjäns­te­män från kom­mu­nen kom för att dis­ku­te­ra frå­gan med fa­mil­jer­na satt Ma­ri­a­na som fast­klist­rad vid fönst­ret i hus­vag­nen och följ­de de­ras steg. Att de gick för­bi dem trots att de var när­mast in­gång­en tol­ka­de de som ett då­ligt tec­ken.

– Sen gick de till en an­nan fa­milj. Och så fort­sat­te det. Vi trod­de att vi skul­le bli ut­an. Men så hör­de vi nå­gon knac­ka på dör­ren. Jag kun­de in­te pra­ta, jag ba­ra grät.

Miss­tron mot myn­dig­he­ter satt i länge. När kom­mu­nen er­bjöd fa­mil­jer­na att bo på ho­tell un­der ti­den som man le­ta­de ef­ter lämp­li­ga lä­gen­he­ter, sa de nej och stan­na­de kvar på Me­ros. De kän­de sig star­ka­re till­sam­mans. Det var först när Ma­ri­a­na kom in i lä­gen­he­ten och lås­te dör­ren som hon för­stod att det var på rik­tigt.

– I mitt hem­land ha­de jag in­te kun­nat hy­ra en sån lä­gen­het. Ba­ra i mi­na dröm­mar. Jag gick runt med en klump i hal­sen i två år och var rädd att allt skul­le för­svin­na.

LI­VET FÖRÄNDRADES SNABBT. Nu skul­le de gå i sko­lan och lä­ra sig svens­ka för att se­dan sö­ka jobb. Språ­ket gick lätt men Ma­ri­a­na trod­de in­te att hon var sär­skilt at­trak­tiv på ar­bets­mark­na­den.

– Vad kun­de jag gö­ra? Jag ha­de ba­ra gått två år i sko­lan. Mi­na för­äld­rar ha­de sju barn, de ha­de in­te råd att lå­ta oss al­la stu­de­ra. I Ru­mä­ni­en mås­te man be­ta­la för skol­böc­ker, bus­skort och lik­nan­de själv.

Här spe­la­de Ul­ri­ka Falk, som vi mö­ter se­na­re, en av­gö­ran­de roll. Hon ar­be­ta­de då som fa­mil­jer­nas kon­takt­per­son hos kom­mu­nen och upp­munt­ra­de Ma­ri­a­na att sö­ka en tjänst på Rädd­nings­mis­sio­nen.

– Hon sa till mig: Du ska in­te ba­ra tän­ka att du ska stä­da, i Sve­ri­ge kan du gö­ra allt. Jag trod­de in­te på hen­ne, jag skrat­ta­de men jag gick än­då på fle­ra in­ter­vju­er.

Till slut fick Ma­ri­a­na en tjänst in­om öpp­na för­sko­lan som Rädd­nings­mis­sio­nen ha­de star­tat för barn till ut­sat­ta EU-med­bor­ga­re.

– Jag var jät­te­rädd men jag be­stäm­de

mig för att pro­va. Det var mitt förs­ta rik­ti­ga jobb. In­nan trod­de jag in­te att jag skul­le kla­ra det, men när jag var där var det lätt. Och det kän­des bra, jag kän­de mig stark. Var­för stark?

– Jag var in­te läng­re Me­ros-Ma­ri­a­na. Jag var Ma­ri­a­na som job­ba­de på för­sko­lan. Skul­le jag be­rät­ta för folk i Ru­mä­ni­en vad jag job­bar med skul­le de skrat­ta åt mig. Men jag kla­ra­de det.

Tän­ker du nån­sin på att åter­vän­da till Ru­mä­ni­en?

– Jag tror att al­la in­vand­ra­re tän­ker på det ibland. Det är all­tid svårt att in­te bo i sitt eget hem­land. Men här får jag ett bra liv. Mi­na barn får ett bra liv. Min son har en egen lä­gen­het. Min yng­re går i sko­lan. Om jag fick ha det här i li­vet i Ru­mä­ni­en skul­le jag åter­vän­da. Men det skul­le jag ald­rig få. Raj och Cor­ne­lia Can­ta­ra­giu kol­lar te­le­fo­nen he­la ti­den. De vän­tar på en säng­le­ve­rans. Från Ikea? frå­gar vi.

– Nej. Ikea är dyrt, vi köp­te den se­cond hand.

För tio år se­dan följ­de GP med fa­mil­jen när de läm­na­de Me­ros för gott. De var ner­vö­sa och det blev in­te bätt­re av att per­so­na­len som skul­le öpp­na var en tim­me sen. Men när de väl kom in i lä­gen­he­ten släpp­te allt.

– In­te ens i mi­na dröm­mar ha­de jag kun­nat fö­re­stäl­la mig att det skul­le va­ra så fint, sa hon om två­rum­ma­ren i Bac­ka som blev de­ras förs­ta hem.

Cor­ne­lia blev sär­skilt för­tjust i kö­ket. På Me­ros tilla­ga­de hon al­la mål­ti­der på en kok­plat­ta. Det sto­ra kyl­skåpet im­po­ne­ra­de ock­så. När vi frå­gar vad det blev för mat den förs­ta da­gen tän­ker hon ef­ter och skrat­tar:

– Ris ock kyck­ling. Sam­ma som idag.

De­ras nu­va­ran­de lä­gen­het i Läns­mans­går­den är spar­samt in­redd med ba­stan­ta möb­ler i mör­ka träslag. Där bor de med si­na två barn. Vi pra­tar först på svens­ka men när ti­o­å­ri­ga dot­tern kom­mer hem ber för­äld­rar­na än­då hen­ne över­sät­ta.

Hon sät­ter sig i pap­pas knä och tar själv­sä­kert över. Raj för­kla­rar:

– Det var svårt för oss att lä­ra sig språ­ket. Vi har ald­rig ens gått i sko­lan. Vi är in­te va­na att lä­ra oss på det sät­tet. Det är lät­ta­re om man får pra­ta med folk.

ATT DE FICK flyt­ta till en lä­gen­het var det bäs­ta som har hänt dem, sä­ger de. Men det lös­te in­te al­la pro­blem. Den se­nas­te ti­den har det va­rit svårt. Raj har in­te kun­nat hit­ta ett jobb och han kän­ner sig upp­gi­ven. Li­vet be­står av när­va­rorap­por­ter från kur­ser som ord­nas via ar­bets­för­med­ling­en, jobb­jakt och in­ter­vju­er på ett språk som han kän­ner att han in­te be­härs­kar.

– Jag har gått på 30-40 in­ter­vju­er sä­kert men får ing­et jobb.

De­ras hopp är att bar­nen ska få ett an­nat liv. Dot­tern sä­ger att hon vill bli tand­lä­ka­re.

– För att det är det en­da som känns rätt för mig, sä­ger hon. Vad gör ni för att ha ro­ligt som fa­milj?

– Vi går på ru­mänska mäs­san i en kyr­ka i Ma­jor­na. Där kan vi slapp­na av en stund, sä­ger Raj. För tio år se­dan lev­de Mo­na­li­sa Pruteanu på Me­ros. Tio år se­na­re fö­re­lä­ser hon på män­ni­sko­rätts­or­ga­ni­sa­tio­nen Am­ne­s­tys års­mö­te i Gö­te­borg.

– Ni kanske ser en kvin­na som sit­ter ut­an­för Ica med en Ip­ho­ne. Men al­la har mo­bil i dag och bakom hen­ne finns en stor fa­milj som be­hö­ver peng­ar till mat och hy­ra, sa hon till publi­ken.

Hon har gjort fle­ra lik­nan­de fram­trä­dan­den och det är all­tid li­te ner­vöst, be­rät­tar hon när vi träf­fas någ­ra må­na­der se­na­re. – Men ba­ra de förs­ta mi­nu­ter­na. Mo­na­li­sa job­bar på Rädd­nings­mis­sio­nen och träf­far per­so­ner som för­sör­jer sig i ga­tu­mil­jö dag­li­gen. För tio år se­dan bod­de hon i en hus­vagn med två små dött­rar, i ett nytt land, ut­an att kun­na språ­ket.

– Vi tyck­te allt ver­ka­de så kons­tigt. Med oss på Me­ros bod­de svens­kar som tog dro­ger och ha­de psy­kis­ka pro­blem. Så när vi gick ut och såg folk på ga­tan pra­ta med hands­free trod­de vi att al­la var gal­na och pra­ta­de med sig själ­va, sä­ger hon.

Som en trygg­het fanns de and­ra fa­mil­jer­na. När hon fick ve­ta att de skul­le flyt­ta till lä­gen­he­ter upp­lev­de hon en bland­ning av chock och gläd­jey­ra. Sam­ti­digt blev flyt­ten ett upp­brott från ett liv i ge­men­skap som hon var van vid.

– Jag var ba­ra 23 år gam­mal och en­sam med två små barn. Det tog li­te tid att vän­ja sig vid att bo själv.

Att be­hö­va gå i sko­lan, hur var det? Mo­na­li­sa, som mesta­dels ser nå­got skep­tisk ut, slår plöts­ligt om och ler sitt var­mas­te le­en­de. Det hän­der var­je gång när vi na­vi­ge­rar oss fram till ett äm­ne som hon brin­ner för.

– Det var det bäs­ta. Jag äls­ka­de att gå i sko­la och lä­ra mig svens­ka. I Ru­mä­ni­en ha­de jag gått ba­ra sex år och jag grät jät­te­myc­ket när mi­na för­äld­rar sa att jag mås­te slu­ta, sä­ger hon. HON LÄRDE SIG språ­ket fort och sä­ger att hon var rätt kax­ig när hon gick på job­bin­ter­vju på Rädd­nings­mis­sio­nen.

– Jag fick ve­ta att de sök­te folk som kun­de ru­mänska. Så jag gick dit och gjor­de he­la in­ter­vjun på svens­ka. När jag kom ut såg jag att al­la från Me­ros satt och vän­ta­de på sin tur. Jag sa: Var­för vän­tar ni, jag har re­dan fått job­bet. Jag skäm­ta­de ba­ra. Men se­dan ring­de de ef­ter någ­ra da­gar och er­bjöd mig tjäns­ten.

Ar­be­tet på Rädd­nings­mis­sio­nen in­ne­bär bland an­nat att hon hjäl­per ut­sat­ta EU-med­bor­ga­re skö­ta kon­tak­ten med svens­ka myn­dig­he­ter. Men för hen­ne är skol­frå­gan den vik­ti­gas­te.

– Ibland hän­der det att för­äld­rar ring­er och sä­ger att nå­got barn in­te vill gå i sko­lan. Då åker jag per­son­li­gen dit, pra­tar med bar­net och föl­jer med till klass­rum­met. SOM KOLLEGA HAR hon Ion Stan, som ock­så har bott på Me­ros cam­ping. De­ras förs­ta upp­drag var att in­ter­vjua EU-med­bor­ga­re på Gö­te­borgs ga­tor på ro­ma­ni el­ler ru­mänska. Ion Stan sä­ger att det var svårt. – Var­je vec­ka träf­fa­de vi be­kan­ta el­ler vän­ner på ga­tan med si­na barn. Vi bod­de till­sam­mans på Me­ros. Det var job­bigt att vi ha­de tak över hu­vu­det, men in­te de. Vi ha­de lä­gen­het, de fick flyt­ta runt el­ler so­va i bi­len el­ler täl­tet. Mi­na barn gick i sko­lan och de­ras barn fick by­ta sko­la he­la ti­den. Det var ren slump el­ler tur att just vi fick lä­gen­he­ter­na, de var i sam­ma si­tu­a­tion, sä­ger han.

Det är ock­så skä­let till att han ogär­na pra­tar om sitt liv.

– Jag vill in­te att det ska se ut som att jag skry­ter om hur bra jag har det, när jag vet att många and­ra har det svårt. Sam­ti­digt är det som ett mi­ra­kel som hän­der ba­ra en gång. Jag har blan­da­de käns­lor.

Ion Stan har ock­så fort­satt ar­be­ta på Rädd­nings­mis­sio­nen. När han job­bar upp­sö­kan­de hän­der det att han hit­tar fa­mil­jer i bi­lar el­ler i tält som han för­sö­ker hjäl­pa. En sats­ning som han lyf­ter fram är hus­vag­nar­na som kyr­kor i Gö­te­borg stäl­ler ut på sin mark un­der vin­ter­halv­å­ret för att ge fa­mil­jer ett tak över hu­vu­det.

– När de har nå­gon­stans att bo kan de bör­ja tän­ka på näs­ta steg. Ska de plug­ga språ­ket, lä­ra sig att skri­va cv och sö­ka jobb? Vi ser det från and­ra si­dan och kan ge dem råd. Hur känns det när ni ser till­ba­ka på de tio åren?

– Jag är mest tack­sam. För att jag har fått den chan­sen och för att jag har en chans att hjäl­pa and­ra.

Mo­na­li­sa hål­ler med, men sä­ger att hon in­te är stolt över sig själv.

– Jag är mest stolt över mi­na barn. En av mi­na flic­kor vill ock­så bli ad­vo­kat och den and­ra vill bli lä­ka­re. Jag har all­tid upp­munt­rat dem att plug­ga. Och jag var ny­li­gen på för­äld­ra­mö­te och en lä­ra­re tac­ka­de mig för att han fick ha min dot­ter som elev. Då var jag väl­digt stolt. Be­slu­tet som Gö­te­borgs stad tog 2008 om Me­ros cam­ping var

”Jag är mest tack­sam. För att jag har fått den chan­sen och för att jag har en chans att hjäl­pa and­ra.”

av­gö­ran­de för hur sta­den har ar­be­tat med ut­sat­ta EU-med­bor­ga­re se­dan dess. Det me­nar Ul­ri­ka Falk på Rädd­nings­mis­sio­nen, som har följt fa­mil­jer­na i tio år.

Vi träf­fas i Bet­le­hems­kyr­kan, Rädd­nings­mis­sio­nens fa­mil­je­cen­ter för ut­sat­ta EU-med­bor­ga­re. Ul­ri­ka Falk kom i kon­takt med de åt­ta fa­mil­jer­na när hon blev pro­jek­tan­ställd av Gö­te­borgs stad för att i två års tid stöt­ta dem i de­ras nya till­va­ro.

– Mitt jobb blev att flyt­ta in folk och lö­sa det. Och hur? Det viss­te ing­en. För mig blev må­let att de här bar­nen ald­rig mer skul­le bli hem­lö­sa, att de skul­le få gå i sko­la och bli så tryg­ga som möj­ligt.

Det ställ­des även vis­sa krav på fa­mil­jer­na. Bar­nen skul­le gå på för­sko­lan el­ler sko­lan. För­äld­rar­na skul­le gå på SFI och lä­ra sig svens­ka.

– Det mesta fun­ge­ra­de ut­an pro­blem. Det svå­ras­te var nog att få fa­mil­jer­na att ac­cep­te­ra att lä­gen­he­ten var till för den lil­la kärn­fa­mil­jen. Mam­ma, pap­pa och barn. Det var in­te lätt, spe­ci­ellt med tan­ke på att de ha­de släkt och vän­ner som in­te ha­de nå­gon­stans att bo. I TAKT MED att fa­mil­jer­na blev mer eta­ble­ra­de bör­ja­de vis­sa av dem hjäl­pa till i ar­be­tet med ut­sat­ta EU­med­bor­ga­re. På Rädd­nings­mis­sio­nen an­ställ­des Ion Stan och Mo­na­li­sa Pruteanu som upp­sö­ka­re. De­ras förs­ta in­sats var en rap­port som bland an­nat vi­sa­de att det fanns fler barn på Gö­te­borgs ga­tor än de som ha­de bott på Me­ros cam­ping.

– De gick in­te i sko­lan, ha­de in­te kon­takt med bvc och bod­de otryggt, i tält, bi­lar, hus­vag­nar el­ler trånga lä­gen­he­ter som hyr­des ut svart. Ef­tersom vi fort­satt ha­de barn­per­spek­ti­vet, grun­dat på vårt förs­ta steg på Me­ros, kun­de Gö­te­borgs stad till­sam­mans med fri­vil­lig­or­ga­ni­sa­tio­ner­na sät­ta in nya in­sat­ser med fo­kus på barn.

En av idéer­na var att star­ta en öp­pen för­sko­la för ut­sat­ta barn­fa­mil­jer. Här an­ställ­des Ma­ri­a­na Can­ta­ra­giu från Me­ros. Det var ock­så då som Ul­ri­ka Falk gick över till Rädd­nings­mis­sio­nen.

– Det var nå­got unikt. Jag följ­de den från bör­jan och av den grup­pen som vi iden­ti­fi­e­ra­de då har de fles­ta eta­ble­rat sig och fått jobb, sökt sig vi­da­re till and­ra län­der el­ler åkt hem till Ru­mä­ni­en.

Att Gö­te­borg fort­sät­ter att ta hän­syn till barn­per­spek­ti­vet sär­skil­jer sta­dens ar­be­te från de and­ra stor­stads­re­gi­o­ner­na, me­nar hon.

– Vi är en av få kom­mu­ner i lan­det där ut­sat­ta EU-med­bor­ga­res barn får gå i sko­lan. Här be­hö­ver bar­nen in­te göm­ma sig. Vi har tvärtom för­sökt att syn­lig­gö­ra dem. Vi ser till att de går i sko­la el­ler för­sko­la. Det i sin tur änd­rar väl­digt många fa­mil­jers syn på ut­bild­ning vil­ket får ef­fek­ter även när de åter­vän­der hem. EF­TER ATT MEROSFAMILJERNA fick lä­gen­he­ter fanns en oro i Gö­te­borg för att fler skul­le kom­ma till sta­den. Det finns inga säk­ra upp­gif­ter om an­ta­let ut­sat­ta EU-med­bor­ga­re. På riks­ni­vå hän­vi­sar man till en po­lis­rap­port från 2015 där man pra­tar om 4700–5000 in­di­vi­der i he­la lan­det. I Gö­te­borg hand­lar det om 400-500 per­so­ner.

Ul­ri­ka Falk sä­ger att man in­te märkt att an­ta­let barn­fa­mil­jer i Gö­te­borg ska ha ökat på grund av att de får hjälp i sta­den.

– Tryg­ga män­ni­skor fat­tar bätt­re be­slut. Ing­en flyr fat­tig­dom för att sö­ka upp ett här­bär­ge el­ler en sko­la el­ler so­va på en cam­ping. Vi ser tvärtom att den sto­ra grup­pen barn som var här för en tid se­dan har mins­kat.

Hon ser kom­mu­nens be­slut om Me­ros som en lyc­kad in­sats.

– Al­la barn i fa­mil­jer­na har gått ut grund­sko­lan och är de små så går de fort­fa­ran­de i sko­lan. Det ha­de man för­mod­li­gen in­te gjort om man ha­de bott kvar i Ru­mä­ni­en. Fler­ta­let av de vux­na har lärt sig språ­ket och job­bar. Un­der vå­ra mö­ten med Merosfamiljerna har vi även träf­fat per­so­ner som in­te pra­tar så bra svens­ka och som just nu in­te job­bar. Hur ser du på det?

– Att kom­ma in i ett nytt sam­man­hang med sto­ra krav, det kan få oli­ka be­ty­del­se för oli­ka män­ni­skor. Vi har käm­pat men jag tyc­ker att man mås­te ha för­stå­el­se för att al­la in­te har sam­ma för­ut­sätt­ning­ar och för­må­ga. Det går in­te att er­bju­da lä­gen­he­ter till al­la, vad tyc­ker du att man ska gö­ra istäl­let?

– Det stäm­mer och det är in­te hel­ler må­let att al­la ska stan­na här. Men vi har en chans att bi­dra med nå­got me­dan de vis­tas här. Det störs­ta problemet för den här mål­grup­pen är den ex­tremt lå­ga ut­bild­ningsni­vån. Om vi skul­le kun­na bi­dra med ut­bild­ning på nå­got sätt så skul­le det gö­ra en stor skill­nad.

Da­rio Espi­ga (S) var ord­fö­ran­de för so­ci­al re­surs­nämnd i Gö­te­borg. Han var med om att fat­ta be­slu­tet att er­bju­da fa­mil­jer­na lä­gen­he­ter.

– Vi viss­te se­dan ti­di­ga­re att Me­ros var ett olämp­ligt bo­en­de men när vi såg att det fanns barn där så blev det en chock. Det blev myc­ket dis­kus­sion. Vi skul­le stänga cam­ping­en, men vad skul­le vi gö­ra med al­la män­ni­skor som var skriv­na där?

Han tyc­ker med fa­cit i hand att Gö­te­borg gjor­de rätt som er­bjöd bo­stä­der till åt­ta barn­fa­mil­jer.

– Vi kun­de ha valt den hår­da vä­gen och sä­ga att de in­te är svens­ka med­bor­ga­re och att vi in­te be­hö­ver bry oss. Men vi val­de den and­ra vä­gen, att se på dem som vux­na och barn i be­hov av hjälp i vår stad. Det var då vi la rib­ban för hur vi ska job­ba med des­sa frå­gor i sta­den.

Kom­mu­nen fick svi­dan­de kri­tik av läns­sty­rel­sen för hand­lägg­ning­en av de roms­ka fa­mil­jer som bod­de på Me­ros cam­ping. Kri­ti­ken hand­la­de bland an­nat om för sen och för då­lig hand­lägg­ning. Ha­de det­ta kun­nat hän­da idag, att kom­mu­nen er­bju­der lä­gen­he­ter?

– Det tror jag in­te. Vi har nu en sam­ord­na­re på na­tio­nell ni­vå som läg­ger rib­ban. Se­dan kom­pli­ce­ra­des si­tu­a­tio­nen av mi­gra­tions­kri­sen 2015. Det är ett hår­da­re kli­mat idag. Då fick vi kri­tik av läns­sty­rel­sen för att vi in­te ha­de age­rat snab­ba­re. Nu ha­de vi för­mod­li­gen fått kri­tik för att vi hjälp­te någ­ra män­ni­skor när det finns så många and­ra i be­hov av hjälp. Lo­re­da­na och Marius Ra­ducan var in­te på plats när kom­mu­nen gjor­de in­ven­te­ring­en över barn­fa­mil­jer som bod­de på Me­ros cam­ping. Trots att and­ra in­vå­na­re och pas­torn som drev cam­ping­en in­ty­ga­de att de ha­de bott där till­sam­mans med sin dot­ter fick de ing­en lä­gen­het.

Lo­re­da­na var vid den ti­den gra­vid och föd­de so­nen Sa­mir. De fick åter­vän­da med den ny­föd­de so­nen till hus­vag­nen och cam­ping­en som av fle­ra in­stan­ser ha­de ut­dömts som olämp­lig för barn. När GP ring­de för att få en för­kla­ring sa man på so­ci­al­jou­ren att de an­sågs va­ra tu­ris­ter som ha­de rå­kat få barn i Sve­ri­ge.

– Vi ha­de ba­ra otur, sä­ger Lo­re­da­na som fort­fa­ran­de har svårt att för­so­nas med det som hänt.

När Me­ros stäng­des flyt­ta­de fa­mil­jen till­fäl­ligt till en lä­gen­het som so­ci­al­tjäns­ten ha­de ord­nat – se­dan blev de er­bjud­na en bil­jett hem.

– Jag ång­ra­de att jag åk­te. Sa­mir blev sjuk men det fö­del­se­be­vis vi ha­de från Sve­ri­ge gäll­de in­te i Ru­mä­ni­en. Han fick in­te läg­gas in på sjuk­hus. De sa till oss: Hur kan vi ve­ta att det­ta är ert barn, att ni in­te har kid­nap­pat ho­nom? Till slut fick vi mu­ta nå­gon.

De åter­vän­de till Sve­ri­ge och har käm­pat för att le­va ett dräg­ligt liv. VI MÖTS PÅ Tu­ve torg. Sa­mir är tio år gam­mal och sto­re­bror till tvåå­ri­ga Ma­ria som tul­tar runt bred­vid ho­nom. För­äld­rar­na står en bit bort och drar en barn­vagn, Lo­re­da­na le­en­de och Marius med nå­got hårt i blic­ken.

Fa­mil­jen bor i and­ra hand i när­he­ten, men de vet ald­rig hur länge de kom­mer ha ett tak över hu­vu­det. Me­dan de­ras släk­ting­ar flyt­ta­de in i si­na lä­gen­he­ter fick de kla­ra sig själ­va. De förs­ta åren var svå­rast. Ett tag fick de so­va i en bil med si­na två barn.

– Un­der de här tio åren har vi bott på 40 oli­ka adres­ser. Jag kom­mer in­te ens ihåg al­la. Det var Berg­sjön, Tu­ve, Ang­e­red, Furu­lund, Frölun­da, Alingsås, Troll­hät­tan, Vä­ners­borg, sä­ger Marius.

De har vid fle­ra till­fäl­len fal­lit of­fer för ose­ri­ö­sa hy­resvär­dar som plöts­ligt kräv­de mer peng­ar el­ler kas­ta­de ut dem ut­an för­var­ning. Bar­nen fick by­ta sko­la var­je gång de flyt­ta­de.

– Det var job­bigt. Spe­ci­ellt när man mås­te sä­ga hej då till si­na kom­pi­sar, sä­ger Sa­mir.

Ma­ria bör­jar bli rast­lös. Lo­re­da­na läm­nar över hen­ne till pap­pa Marius vars all­var­li­ga an­sik­te spric­ker upp i gri­ma­ser som får hen­ne att skrat­ta.

– Vi har bli­vit ex­per­ter på att kla­ra oss. Ibland tror jag att han där­up­pe ser ef­ter mig på nåt sätt. Det är tur att jag är stark och or­kar. Men jag grå­ter ock­så myc­ket.

FA­MIL­JEN HAR KLARAT sig ge­nom att pan­ta, job­ba och säl­ja Fak­tum. Lo­re­da­na bru­kar stå ut­an­för Sy­s­te­met i Alingsås där många kän­ner igen hen­ne.

– Jag gil­lar att pra­ta med folk. Det har ock­så hjälpt mig att lä­ra mig svens­ka. Ibland kom­mer det fram folk och skri­ker, sä­ger att jag mås­te skaf­fa ett jobb. Då sä­ger jag att jag gär­na vill job­ba. Har ni sökt and­ra jobb?

–Ja. Jag har job­bat på ett ho­tell och stä­dat. Men det är svårt att få jobb även för dem som kan pra­ta svens­ka per­fekt. Man mås­te ha kon­tak­ter, sä­ger Marius. Har ni någ­ra fi­na min­nen från er tid i Sve­ri­ge?

– Ja, det bäs­ta var när Sa­mir föd­des. Jag kän­de att jag ha­de pre­cis allt jag be­höv­de. Jag ha­de en flic­ka se­dan ti­di­ga­re och sen en poj­ke. Jag ha­de allt, sä­ger Marius.

Dröm­men för för­äld­rar­na är att hit­ta ett fast jobb och le­va ett lugnt liv. Sa­mir vill bli fot­bolls­proffs. Om det in­te lö­ser sig vill han bli po­lis.

– Po­li­sen har va­rit så snäl­la mot oss här i Sve­ri­ge. De för­kla­ra­de sa­ker för oss och var trev­li­ga. Det är där­för han vill bli po­lis, sä­ger Lo­re­da­na. Vad hop­pas du för di­na barn?

– Att de ald­rig be­hö­ver oroa sig över var de ska bo.

”Här be­hö­ver bar­nen in­te göm­ma sig. Vi har tvärtom för­sökt att syn­lig­gö­ra dem. Vi ser till att de går i sko­la el­ler för­sko­la.” UL­RI­KA FALK

Bild: STEFAN BERG

INFLYTTADE. Ge­org och Ma­ri­a­na Can­ta­ra­giu bod­de på Me­ros cam­ping men har nu fått en lä­gen­het.

Fa­mil­jer­nas hem. Små stu­gor och hus­vag­nar i då­ligt skick. På gårds­pla­nen en väx­an­de sop­hög.

Bild: STEFAN BERG

FICK BOSTAD. Ge­org och Ma­ri­a­na bod­de på Me­ros cam­ping men fick till slut en lä­gen­het. Nu job­bar Ma­ri­a­na på Rädd­nings­mis­sio­nen. Svär­mor Lau­ra i mit­ten.

FORT­FA­RAN­DE TUFFT. Att få en lä­gen­het har vart vik­tigt, men att kun­na bli själv­för­sör­jan­de är myc­ket svårt. Raj Can­ta­ra­giu har in­te kun­nat hit­ta ett jobb och kän­ner sig upp­gi­ven. ”Jag har gått på 30-40 in­ter­vju­er sä­kert men får ing­et jobb.

ME­ROS CAM­PING. Smyrna­kyr­kan be­sök­te Me­ros cam­ping re­gel­bun­det. Det var ex­tra po­pu­lärt när go­dis de­la­des ut till bar­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.