Got­land är äm­net för da­gens be­trak­tel­se

Göteborgs-Posten - - Sidan 1 - EVA-MAY MELANDER vg@gp.se

ATTERDAGS står det med sto­ra ver­sa­ler på skyl­ten över in­gång­en till Vis­bys su­per­mar­ket. Man ha­jar till, var­för At­ter­dag? Var det in­te Val­de­mar At­ter­dag som brand­skat­ta­de Vis­by ef­ter att med va­pen ha kros­sat gu­tar­na? Jo, och det sista sla­get var ut­an­för Vis­by och året var 1361. Stads­por­tar­na öpp­na­des för At­ter­dag och Vis­by blev dansk. Så vid­tog den väl­kän­da brand­skatt­ning­en. El­ler in­te? En­ligt säg­nen skall At­ter­dag lå­tit stäl­la fram tre öl­kar på Vis­by torg och krävt att Vis­by­bor­na skul­le fyl­la dem med guld, sil­ver och and­ra dyr­bar­he­ter. Om så in­te sked­de skul­le, en­ligt någ­ra histo­ri­e­käl­lor, han lå­ta sät­ta Vis­by i brand. HUR DET­TA GICK till vet man in­te så myc­ket om. 521 år se­na­re må­la­de dock Carl Gustaf Hellqvist tav­lan Val­de­mar At­ter­dag brand­skat­tar Vis­by. Fritt ur fan­ta­sin och med de­tal­jer som ingalun­da ens fanns i verk­lig­he­tens Vis­by på 1300-ta­let: Kvin­nor ha­de in­te ut­sla­get hår. Tax­ar fanns in­te. Ej hel­ler ju­dar. Många de­tal­jer lär va­ra häm­ta­de från konst­nä­rens sam­ti­da mil­jö­er. Nå­gon skatt har ald­rig åter­fun­nits. En­ligt my­ten lig­ger den på havs­bot­ten ut­an­för Sto­ra Karl­sö. Vis­sa histo­ri­ker häv­dar på des­sa grun­der att brand­skatt­ning­en ald­rig ägt rum. Där­e­mot var och för­blev Vis­by en vik­tig han­dels­stad. Med den­na nya kun­skap tag­gar jag ner min upp­rörd­het och be­stäm­mer mig för­sik­tigt för att in­te an­kla­ga ICA för histo­ri­e­lös­het.

Vad an­be­lang­ar han­del kan Vis­by dock alltjämt upp­vi­sa om­fat­tan­de ak­ti­vi­tet. Ga­tor, torg och grän­der är be­mäng­da med ut­bud av lo­kalt pro­du­ce­ra­de va­ror, mest klä­der, de­li­ka­tes­ser och sou­ve­ni­rer.

Ett an­nat gott tu­rist­mål är Vis­bys dom­kyr­ka, S:ta Ma­ria. Så ak­tu­ell i nu­ti­den se­dan dom­pros­ten ringt i kloc­kor­na när Tho­mas Gür ta­la­de till fol­ket un­der po­li­ti­ker­vec­kan. JAG GICK IN för att häl­sa på den vack­ra ma­don­nan i dom­kyr­kan. Emel­ler­tid med­de­la­des att den var ny­gjord ef­ter en fö­re­bild som finns att se i Forn­sa­len på mu­se­et. Det var på 1990-ta­let som den till­ver­ka­des med ori­gi­nal­skulp­tu­ren som fö­re­bild. Lik­he­ten är in­te di­rekt slå­en­de. Kon­ser­va­torn Carl-Hen­rik Eli­a­son som till­sam­mans med bild­hug­ga­ren Fred Fle­ming åter­ska­pat Ma­ri­as­kulp­tu­ren kal­lar sitt verk ”en re­kon­struk­tion som med viss fri­het följt ori­gi­na­let”.

För att va­ra är­lig: jag grun­na­de myc­ket över vild­dju­ren vid ma­don­nans föt­ter.

Got­land är ju mer än Vis­by och som am­bi­tiö­sa tu­ris­ter styr vi ock­så ko­san norrut, mot Fårö. Där loc­kar rau­kar. På vä­gen pas­se­ra­de vi ut­tor­ka­de fält och många or­ter med svår­tyd­da namn - ett el­do­ra­do för ord­sno­ka­re. Vi pas­se­rar Lju­garn. Det mås­te väl ha med lju­ga att gö­ra? In­te alls, vi­sar det sig. Ort­namnslex­i­ko­net sä­ger att för­le­den i nam­net är dun­kel. Ef­ter­le­den ”garn” är fornnor­disk för ”tarm”,an­vänt i över­förd be­ty­del­se om sma­la ud­dar, vi­kar, öar el­ler and­ra na­tur­for­ma­tio­ner. Vi fort­sät­ter med Lär­bro som alls in­te har med pe­da­go­gik att gö­ra ut­an här­leds till 1300-ta­let. För­le­den in­ne­hål­ler en bild­ning till forn­svens­kans ”stap­la, las­ta” och lär syf­ta på bro­an­lägg­ning­ens kon­struk­tion. Tingstä­de blev in­te nå­gon di­rekt ut­ma­ning - det be­ty­der fak­tiskt tings­plats här­lett ur forn­gu­tis­kan.

Så kom­mer vi till Fårö. Nu an­vänds hi­sto­riskt sett in­te or­det får på Got­land och där­för an­tar man att nam­net san­no­likt kan kom­ma från ”fa­ra”, kanske med syft­ning på far­le­den mel­lan Fårö och det got­länds­ka fast­lan­det. SE­DAN VAR DET dags för rau­kar­na, na­tu­rens eg­na sten­skulp­tu­rer som bil­dats ge­nom ero­sion av vä­der och hav. De mju­ka bergar­ter­na har bru­tits ner och kvar har bli­vit den hår­da kalk­ste­nen, i form av rau­kar.

Runt rau­kar­na var vatt­net stil­la, klart och sval­kan­de. De sat­te fan­ta­sin i rö­rel­se. Det lug­na ha­vet låg stil­la med lät­ta krus­ning­ar. Allt är for­mat av na­tu­ren, in­te av män­ni­sko­hän­der. Rent. Vac­kert. Tyst. Ingen­ting till­rät­ta­lagt. Här fann vi det bäs­ta med Got­land.

Bild: WIKIPEDIA COMMONS

DIKT OCH VERKLIGHET. C G Hellqvists ge­stalt­ning av Val­de­mar Atterdags brand­skatt­ning är dra­ma­tisk – men sär­skild nä­ra san­ning­en lig­ger den in­te.

Bild: EVA-MAY MELANDER

EL­DO­RA­DO FÖR ORD­SNO­KA­RE.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.