Sa­rah Britz

”Så vi öpp­nar fönst­ren, by­ter svet­ti­ga la­kan och stan­nar hem­ma när vi so­vit då­ligt. Ac­cep­te­rar att mage och rum­pa har bytt plats.”

Göteborgs-Posten - - Sidan 1 - Sa­rah Britz Chefre­dak­tör för ga­tu­tid­ning­en Fak­tum

Om du vill ve­ta hur ditt kli­mak­te­ri­um ska bli – frå­ga din mam­ma”.

Så sa lä­ka­ren när hon in­ter­vju­a­des i Ak­tu­ellt. Helt plöts­ligt är kli­mak­te­ri­et på ta­pe­ten.Men när jag frå­ga­de min mam­ma hur hon ha­de det så sva­ra­de hon ba­ra ”det var ing­et spe­ci­ellt, vad jag minns”. An­ting­en minns hon då­ligt. El­ler så lju­ger hon. Mest tro­ligt är väl att det in­te var nå­got man skul­le fun­de­ra på så myc­ket, fram­för allt in­te pra­ta om.

Det man in­te med­ve­tan­de­gjort – det minns man då­ligt.

Och det sker nå­got in­tres­sant med ”sa­ker vi helt plöts­ligt bör­jar pra­ta om”. FÖR ETT ÅR se­dan bri­se­ra­de me­too, tack och lov. Idag har vi kom­mit dit­hän att det går att se­pa­re­ra det rent ju­ri­dis­ka – de kri­mi­nel­la gär­ning­ar som hör rätts­vä­sen­det till; över­grepp, våld­täk­ter, hot och tra­kas­se­ri­er från de hand­ling­ar som in­te går in i brotts­bal­ken men som är gro­grund och göd­sel för det för­bjud­na.

Jag pra­tar om den så kal­la­de kul­tu­ren där vi al­la med berått mod, oför­stånd el­ler räds­la har va­rit, el­ler är, med­lö­pa­re. Det be­hövs ing­et för­sto­rings­glas för att se den och här be­hövs en fort­satt gransk­ning och självrann­sa­kan.

Ing­en Kul­tur­pro­fil ut­an ett till­lå­tan­de och ac­cep­te­ran­de so­ci­alt sam­man­hang. ING­EN KUL­TUR­PRO­FIL UT­AN kul­tur.

Här har många god­hjär­ta­de män­ni­skor va­rit möj­lig­gö­ra­re, men jag har in­te hört ett en­da vitt­nes­mål från nå­gon som törs pro­ble­ma­ti­se­ra det.

Det ha­de va­rit in­tres­sant att lyss­na på, för det är med självrann­sa­kan vi kom­mer fram­åt.

Om vi ska kom­ma fram­åt mås­te vi vå­ga min­nas.

Sam­ma sak är det med kli­mak­te­ri­et.

Över­gångs­ål­dern är ju ing­et brotts­ligt men fort­fa­ran­de skam­fyllt, kvinn­ligt hem­ligt så­där, svet­tigt på vis­sa stäl­len och torrt och trå­kigt på and­ra. Det är nå­got som det täc­ka kö­net bör han­te­ra. I tyst­het.

Un­ge­fär som taf­san­det på fir­ma­fes­ten el­ler att kal­las ho­ra i skolkor­ri­do­ren.

Men nå­got har änt­li­gen hänt! När det i Ak­tu­ellt­stu­di­on bör­jar pra­tas om vall­ning­ar, sömn­pro­blem, hjärt­klapp­ning – då är isen bru­ten.

Det är kanske så att al­la mam­mor in­te minns, för de fick in­te plats i det of­fent­li­ga sam­ta­let. Men nu, när er­fa­ren­he­ter ut­byts högt på bäs­ta sänd­nings­tid blir det pri­va­ta of­fent­ligt.

Plat­sen är ta­gen. Någ­ra får flyt­ta på sig. SÅ VI ÖPP­NAR fönst­ren, by­ter svet­ti­ga la­kan och stan­nar hem­ma från job­bet när vi so­vit då­ligt. Ac­cep­te­rar att mage och rum­pa har bytt plats på krop­pen. Kö­per stör­re klä­der och dan­sar vi­da­re i till­va­ron.

Och ry­ter ifrån, ut­an att skäm­mas.

När krop­pen blir gam­mal väx­er sjä­len. När skin­net häng­er stärks, kons­tigt nog, kon­tu­ren. Och om nå­gon frå­gar så sä­ger jag: kli­mak­te­ri­et är för­fär­ligt. Och fan­tas­tiskt.

Jag har änt­li­gen bli­vit vux­en.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.