Eu­fo­riskt och hårt re­gis­se­rat

Göteborgs-Posten - - Kultur - SO­FIA AN­DERS­SON

KONSERT INGROSSO & SANDMAN Kon­sert­hu­set, lör­dag Pu­blikrun­dan un­der Sand­mans Eve­ry sing­le day. När Ingrosso re­gis­se­rar sig själv för hårt. Cir­ka 900.

Ben­ja­min Ingrosso, Wahl­gren-fa­mil­jens se­nas­te pro­dukt, och Fe­lix Sandman, mest känd från Me­lo­di­festi­va­len, är bå­da sko­la­de i tv­for­ma­tet. Det märks. De vet vik­ten av ett kom­pakt kon­cept med fram­trä­dan­den som ”går ge­nom ru­tan”. De kan sin dra­ma­tur­gi, den lät­till­gäng­li­ga med vers, re­fräng, kli­max och still­sam­ma av­slut som läm­nar plats för publi­kens ”åh”.

Sandman in­le­der. Barn och ton­å­ring­ar, flest tje­jer, skri­ker så att för­äld­rar­na skäms men han vill ha än­nu hög­re vo­ly­mer. Det får han när Ingrosso går på scen. Aj.

De fram­kal­lar sam­ma ener­gi som West­li­fe gjor­de, un­ge­fär sam­ma år som kväl­lens hu­vud­per­so­ner föd­des, men vi slip­per smö­ri­ga tit­lar som Fly­ing wit­hout wings. Sandman sjung­er om att vak­na på ett shit­ty hu­mör, om att lo­se his sen­ses. De är svär­mors­dröm­mar med dröm­mar om att va­ra bad boys. JAG NJUTER MER än vad jag trod­de av des­sa två Jus­tin Bie­ber-klo­ner. De kom­plet­te­rar varand­ra väl. Sandman är den svå­ra­re. På sin de­but­plat­ta Emo­tions lig­ger han bar­brös­tad un­der en ta­tu­e­ra­res nål. I kväll pra­tar han blot­tan­de och fi­lo­so­fiskt om känslo­mäs­sigt ba­gage. Mel­lan­snac­ken mat­char lå­tar­na, som är häm­ta­de från bot­ten av den där 19-åri­ga bröst­kor­gen, och är all­tid väl­sjung­na.

Eve­ryt­hing is gre­at är grym, krä­ver en stör­re scen, och akus­tis­ka Lo­vi­sa be­då­ran­de. Tex­ten pro­ji­ce­ras på scen ge­nom nå­gon slags tek­nisk ma­gi och jag ser ra­der­na ge­nom smart pho­nes. Un­der troll­bin­dan­de Eve­ry sing­le day går han en run­da i publi­ken, tar oss i hän­der­na, och det mäk­ti­ga i det får till och med mig att in­stagram­ma. SANDMAN HAR ETT djup som Ingrosso sak­nar. Det gör kväl­len dy­na­misk. När Ingrosso tar över är det un­der Mel­lo-vin­nar­lå­ten Dan­ce you off och med sitt ka­rak­te­ris­tis­ka, ex­tro­ver­ta le­en­de. Med sig har han nya al­bu­met Iden­ti­fi­ca­tion. Han sli­ter hårt för att in­fria bil­den av sig själv. Ingrosso är ett hårt in­sla­get pa­ket, har allt det där som ha­de fått Ido­lju­ryn att ka­pi­tu­le­ra. Men i den­na de­talj­styr­da re­gi, tap­par han ibland publik­kon­tak­ten. Han har hu­vu­det i det blå.

Med det sagt, är Lo­ve songs och I wouldn’t know skick­li­ga och be­rör i si­na per­fek­ta for­mer. ”Har ni va­rit kä­ra nån­gång?” und­rar han och publi­kens blic­kar trå­nar som svar. Han sät­ter sig vid pi­a­not, spe­lar If this bed could talk. Jag skäms av ti­teln, men choc­kas av vad han lyc­kas för­med­la un­der två mi­nu­ter. Röst­pre­sta­tio­nen gör mig mål­lös.

På ut­vä­gen sä­ger en hes ton­å­ring ”det där var det bäs­ta jag har va­rit med om”. Hen­nes eu­fo­ri lind­rar min tin­ni­tus.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.