Var­för är ”tills dess” fel?

Göteborgs-Posten - - Fria Ord - LARSGUN­NAR AN­DERS­SON Pro­fes­sor i mo­dern svens­ka vid Gö­te­borgs uni­ver­si­tet. Mej­la din språk­frå­ga till lars-gun­nar.an­ders­son@sprakoch­folk­min­nen.se

Det he­ter ”till dess” och in­te ”tills dess”. Det kan vi slå fast. Att sä­ga ”tills dess” är en­ligt Språkrå­det i nå­gon me­ning sam­ma sak som att sä­ga ”till dess dess” och skä­let skul­le va­ra för­änd­ring­ar i språ­ket som hän­de för 700 år se­dan. Det lå­ter minst sagt lång­sökt.

Många har fått lä­ra sig att man in­te ska sä­ga el­ler skri­va tills dess. Det ska va­ra till dess. För­kla­ring­en är att tills i sig är en sam­man­drag­ning av till dess.

Den här sam­man­drag­ning­en äg­de rum i forn­svensk tid, och det var sna­rast ett til thäs som blev tiss, tess och tills.

No­te­ra att gö­te­borgs­kan har så­väl tess dess mot­sva­ran­de tills dess och te dess mot­sva­ran­de till dess. Men när vi ta­lar om di­a­lek­ten, känns det kons­tigt att sä­ga att tess dess är fel me­dan te dess är kor­rekt. SPRÅKRÅ­DET HAR EN frå­ge­lå­da på sin webb­plats (sök: Språkrå­det, frå­ge­lå­da). Där finns frå­gan: ”Är for­men tills dess kor­rekt?” Sva­ret som ges är: ”I skrift he­ter det till dess. Or­det tills är ur­sprung­li­gen en sam­man­drag­ning av till och dess, och där­för är det en upp­rep­ning att skri­va tills dess.”

Ar­gu­men­tet är allt­så att den som sä­ger tills dess i nå­gon me­ning har sagt till dess dess. Det här ar­gu­men­tet byg­ger på nå­got som hän­de i språ­ket för 700 år se­dan. Det lå­ter minst sagt lång­sökt. Da­gens språk­bru­ka­re upp­fat­tar na­tur­ligt­vis in­te tills som en för­kort­ning av till dess – in­te för­rän nå­gon i sin språk­vår­dan­de nit ta­lar om för dem att upp­fat­ta sa­ken så.

I DA­GENS SVENS­KA an­vänds tills som en subjunk­tion (en bi­sat­sin­le­da­re): vän­ta här tills jag kom­mer. Det­ta är helt kor­rekt och ifrå­ga­sätts in­te av nå­gon. Där­e­mot ska man allt­så in­te skri­va vän­ta här tills dess att jag kom­mer, vil­ket man ser ibland. Tills är en subjunk­tion i sin egen rätt, en subjunk­tion med ett in­tres­sant ur­sprung i me­del­ti­da svens­ka.

Dess är ge­ni­tiv­for­men av pro­no­me­net det. Thät var grund­for­men i forn­svens­ka och thäs ge­ni­tiv­for­men. Att vi får en ge­ni­tiv­form av ett ord ef­ter till har gam­la anor och le­ver vi­da­re i dag: till sjöss, till fots, till hands, till lags och så vi­da­re. Ut­tryc­ket til thäs föl­jer det här mönst­ret. Det­ta har se­dan för­kor­tats till tiss, tess el­ler tills.

HUR SKA VI GÖ­RA NU? Om många har lärt sig att tills dess är fel, bör man kans­ke än­då va­ra för­sik­tig med att skri­va så. Man vill ju in­te att lä­sar­na ska ryn­ka på nä­san åt det man skri­ver. Tills dess skul­le då helt en­kelt va­ra fel ef­tersom många an­ser att det är fel.

Ar­gu­men­tet att tills ”egent­li­gen” är till dess är där­e­mot in­te re­le­vant läng­re. Det var gil­tigt för 700 år se­dan, men är det knap­past nu.

Det kom­mer kans­ke än­då att ta sin tid in­nan tills dess be­trak­tas som kor­rekt.

Tess dess kan det va­ra klokt att skri­va till dess.

Da­gens språk­bru­ka­re upp­fat­tar na­tur­ligt­vis in­te ”tills” som en för­kort­ning av ”till dess” – in­te för­rän nå­gon i sin språk­vår­dan­de nit ta­lar om för dem att upp­fat­ta sa­ken så

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.