Jan­ne, 90, stortrivs fort­fa­ran­de på kro­gen

De fles­ta i Jan­ne Ce­der­löfs ål­der hål­ler sig hem­ma om kväl­lar­na. Själv rör han sig från krog till krog med sitt sketch­block under ar­men. Han har all­tid va­rit in­tres­se­rad av vad de yng­re har för sig, in­te minst in­om sitt ti­di­ga­re yr­kes­liv.

Göteborgs-Posten - - Namn - LOU­I­SE HALVARDSSON 031-62 40 00 namn@gp.se

– Folk bru­kar sä­ga ”om du in­te bli­vit av­ri­tad av Jan­ne är du in­te eta­ble­rad”, sä­ger Jan Ce­der­löf och ler.

Teck­nan­det var nå­got han sat­te igång med som pen­sio­när. Ny­li­gen fyll­de han 90 år och har ri­tat av tu­sen­tals ar­tis­ter. Bar­ten­dern på Ha­kel­ver­ket i Ma­jor­na vi­sar en kar­tong full av por­trätt på gi­tar­ris­ter, sång­a­re och po­e­ter. Van­ligt­vis bru­kar Jan­ne ta sig fram till scen­kan­ten och räc­ka över si­na als­ter per­son­li­gen, men en del teck­ning­ar blir kvar på lo­ka­len.

I VÄS­KAN LIG­GER hans block­flöjt. Det hän­der att han kli­ver upp på nå­gon av stans öpp­na sce­ner och spe­lar en tru­de­lutt el­ler be­rät­tar en histo­ria. Of­ta häm­tar han in­spi­ra­tion från sitt eget liv.

– Har du hört om när jag möt­te Evert Tau­be?

Ex­akt när nå­got in­träf­fa­de har Jan­ne svårt att min­nas. Han vet ba­ra att det var som­ma­ren då han seg­la­de upp till Greb­bestad och la­de till på en ö där Evert Tau­be be­fann sig i en fis­kar­stu­ga.

– Han blev in­spi­re­rad av min båt och skrev lå­ten En so­lig mor­gon, sä­ger Jan­ne och bör­jar nyn­na: Vid bryg­gan slår ett se­gel i mor­gon­bri­sens kast och vi­ta må­sar svä­va högt över bå­tens mast …

DET­TA ÄR BA­RA EN av al­la histo­ri­er Jan­ne bär på.

Vad han säl­lan be­rät­tar om på scen är sitt yr­kes­liv. Hans första jobb var att kö­ra lik till bår­hu­set och under en pe­ri­od var han men­talskö­ta­re. Då bod­de han fort­fa­ran­de i Värm­land, men så små­ning­om för­stod han att han vil­le hjäl­pa barn och unga som ris­ke­ra­de att ham­na i ut­an­för­skap. Han flyt­ta­de till

Stock­holm och lär­de sig myc­ket av so­ci­allä­ka­ren Gustav Jons­son, känd för att ha star­tat Barn­byn Skå. Hans idéer om att hjäl­pa ut­sat­ta tog Jan­ne med sig till Gö­te­borg.

På 1950-ta­let var han med och la­de grun­den för so­ci­alt fält­ar­be­te in­om fri­tids­för­valt­ning­en. En spe­ci­ell ku­ra­tors­tjänst in­rät­ta­des åt ho­nom.

– Vi fick slut på tin­nersnif­fan­det, sä­ger Jan­ne. Ung­do­mar­na som stod i gat­hör­nen fick be­rät­ta vad de vil­le gö­ra. De fick en egen lo­kal, men vill­ko­ret var att de kom dit nykt­ra.

En tid se­na­re fick Jan­ne kon­takt med rag­gar­na på Kungstor­get. Han fick för­tro­en­det att sit­ta i de­ras bi­lar och pra­ta – nå­got han in­te berättade för che­fen.

– Jag lyss­na­de på dem och vi­sa­de att jag var på de­ras si­da.

Bland an­nat var han med och såg till att de fick en mo­torgård till si­na bi­lar. The Spot­nicks ska ha va­rit där och spe­lat in­nan de blev kän­da. En av rag­gar­na som Jan­ne ta­la­de med var för­äld­ra­lös och bod­de i en skrot­bil.

– För någ­ra år se­dan stöt­te jag på ho­nom och då vil­le han tac­ka mig för att han ha­de över­levt. JAN­NE KLIAR SIG i skäg­get, fun­de­rar en stund.

Vil­jan att hjäl­pa ung­do­mar kom­mer från hans egen upp­växt. Han föd­des ba­ra el­va må­na­der ef­ter sin sto­re­bror och mam­man or­ka­de in­te med att ta hand om Jan­ne. Pap­pan job­ba­de på järn­vä­gen och var bor­ta myc­ket. Det gick så långt att mam­man drab­ba­des av psy­kisk ohäl­sa och var nä­ra att drän­ka sig.

– Jag fick ti­digt ve­ta att jag var oöns­kad så jag sök­te mig till ett bus­gäng som snat­ta­de på EPA. Men jag vil­le in­te va­ra tjuv, så jag slu­ta­de med det …

Vi för­flyt­tar oss till Kafé Ze­nit där fle­ra av Jan­nes konst­verk och dik­ter häng­er på väg­gen.

Han ber om äpp­le­juice. På kro­gen bru­kar han dric­ka tran­bär­sjuice i ett vin­glas – många tror att det är rosé, men Jan­ne har ba­ra va­rit be­ru­sad nå­gon en­sta­ka gång i sin ung­dom. Han blev ti­digt ve­ge­ta­ri­an och le­ver häl­so­samt i öv­rigt.

Var­je natt mel­lan klockan tre och fem kli­ver han upp för att sät­ta sig i en stol och me­di­te­ra. Han tyc­ker att det ger ho­nom ener­gi även om han säl­lan kom­mer i säng fö­re mid­natt. I hans hem finns var­ken tv el­ler da­tor.

– Det har bli­vit en so­ci­al grej att gå ut och ta med teck­nings­bloc­ket, sä­ger han. Jag har in­te så stort be­hov av att pra­ta, men jag gil­lar att va­ra på plats och lyss­na på bra mu­sik.

Han um­gås knappt med folk i sin egen ål­der ut­an tyc­ker att det är ro­li­ga­re att mö­ta de yng­re. Of­ta kom­mer de fram och he­jar, kän­ner igen Jan­ne ef­tersom han för­e­vi­gat dem med si­na kri­tor.

DET VAR ME­NING­EN att han skul­le fi­ra sin 90-års­dag på Ha­kel­ver­ket, men ba­ra ett par vec­kor in­nan hög­ti­den rå­ka­de han springa in i en hög­ta­la­re på Mu­si­kens hus. Be­net sväll­de upp och det blev kom­pli­ka­tio­ner som gjor­de att han hamnade på sjuk­hus. På grund av den­na in­ci­dent har han nu fått hem­tjänst någ­ra da­gar i vec­kan, an­nars kla­rar han sig själv.

– Det är nog min and­li­ga si­da som gör att jag or­kar. Jag har ing­et mål att upp­nå en hög ål­der, men så länge jag är frisk tän­ker jag fort­sät­ta gå ut och gö­ra det jag tyc­ker om.

”Så länge jag är frisk tän­ker jag fort­sät­ta gå ut och gö­ra det jag tyc­ker om”

KONSTNÄRSVETERAN. Det finns de som kal­lar Jan­ne Ce­der­löf för en Ma­jor­na­le­gen­dar och tyc­ker att han bor­de få en spår­vagn upp­kal­lad ef­ter sig. Han syns med sitt rit­block så­väl på kon­ser­ter som på po­etry slam.

Bild: LOU­I­SE HALVARDSSON

FÄRGGLATT. Ett av Jan­nes många konst­verk.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.