Se till att al­la som sit­ter vid bor­det ryms i sam­ta­let

KRÖ­NI­KA

Göteborgs-Posten - - Namn - TOMAS SJö­DIN För­fat­ta­re, pas­tor i Smyrna­kyr­kan

Okej då. Trots att jag in­te di­rekt är nå­gon ming­la­re så bju­der jag gär­na på ett ming­el­tips. Och, ja, jag har över­vägt ris­ken att mi­na se­nas­te krö­ni­kor skul­le kun­na upp­fat­tas som nå­got slags so­ci­a­li­se­rings­kurs, men ef­tersom vå­ra mö­ten är så av­gö­ran­de, att det är i re­la­tion till varand­ra vi an­ting­en väx­er el­ler krym­per, så kan det va­ra be­fo­gat att or­da li­te i äm­net.

För någ­ra vec­kor se­dan skrev jag om att en be­tyd­ligt mer spän­nan­de ming­el­frå­ga än ”Vad job­bar du med?” är ”Vad sli­ter du med?”. Mitt and­ra tips ly­der kort och gott: In­tres­se­ra dig för num­mer två.

I NÄS­TAN AL­LA mö­ten finns det en hu­vud­per­son, den som många kän­ner, den som le­der mö­tet el­ler den som rätt och slätt ba­ra har lätt för att pra­ta. In­te säl­lan finns det vid si­dan av den­ne en an­nan per­son, det kan va­ra allt från en part­ner på en bjud­ning till en prak­ti­kant på job­bet. El­ler ett barn. Det är lätt hänt att den per­so­nen ham­nar i skug­gan av den det ”hand­lar om”, den jag av­sikt­ligt kal­lar för num­mer ett. Min er­fa­ren­het är att så myc­ket för­änd­ras i ett rum och ett sam­man­hang om man väl­jer att upp­märk­sam­ma den and­ra per­so­nen i stäl­let för et­tan. Det är ett med­ve­tet val, nå­got man mås­te be­stäm­ma sig för att gö­ra, men det hand­lar of­ta om så själv­kla­ra sa­ker som att frå­ga om och upp­märk­sam­ma namn, föl­ja upp det som sägs vid en pre­sen­ta­tion, se till att man in­te lå­ter sig blän­das av den som rå­kar dra mest ljus till sig. SARA MAITLAND ANVÄNDER i En bok av tyst­nad ut­tryc­ket ”deip­no­so­fi” som kom­mer från det gre­kis­ka or­det ”deip­no” och be­ty­der mid­dag. Deip­no­so­fi är kär­le­ken till el­ler fär­dig­he­ten att fö­ra en kon­ver­sa­tion vid mid­dags­bor­det. En mål­tid är mer än mat, ett mö­te är mer än få nå­got gjort. Det är ock­så kons­ten att stäl­la frå­gor och att lyss­na, att le­da ett sam­tal vi­da­re och att se till att al­la som sit­ter vid bor­det ock­så ryms i sam­ta­let. In­te minst bar­nen och ung­do­mar­na.

VOLONTÄRERNA I VÅR kyr­kas so­ci­a­la ar­be­te har all­tid en sam­ling i bör­jan av da­gen. I den in­går en så kal­lad käns­lo­run­da, allt­så ett snabbt varv när var och en får sä­ga sitt namn och ett par me­ning­ar om dags­for­men. In­te mer än så, jag tror att upp­läg­get kom­mer från ar­be­tet med själv­hjälps­grup­per. Jag är med på den sam­ling­en nå­gon dag i vec­kan och slås näs­tan var­je gång av vil­ken kraft det lig­ger i att al­las rös­ter blir hör­da, om så ba­ra ge­nom att man sä­ger vad man he­ter. Och ibland fly­ter sa­ker upp i den där run­dan, nå­gon är led­sen, nå­gon vill be­rät­ta om nå­got ro­ligt som har hänt el­ler nå­got an­nat. Sa­ker som nog ha­de stan­nat i tyst­na­den ut­an den­na enk­la form. När det är sagt går or­det vi­da­re till näs­ta per­son.

PO­ÄNG­EN ÄR ATT ingen i rum­met blir num­mer ett och följakt­li­gen slip­per nå­gon bli tvåa el­ler sist.

Med en ald­rig så li­ten för­skjut­ning av sö­kar­lju­set blir dy­na­mi­ken i ett rum en an­nan. Nå­gon sti­ger fram som an­nars ha­de för­svun­nit i kol­lek­ti­vet, nå­gon be­rät­tar nå­got som gör att sam­ta­let blir nå­got an­nat och stör­re än det för­vän­ta­de.

Och of­ta, på­fal­lan­de of­ta till och med, är det de som pra­tar minst som har mest att sä­ga.

Po­äng­en är att ingen i rum­met blir num­mer ett och följakt­li­gen slip­per nå­gon bli tvåa el­ler sist.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.