Nya si­dor av Zla­tan

Zla­tans nya bok Jag är fot­boll kret­sar kring kar­riä­ren på fot­bolls­plan, men ock­så om svensk­het och ra­sism. ”Bit­vis onö­digt självs­me­kan­de, al­la vet ju redan att Zla­tan är bäst”, kon­sta­te­rar GP:s Jo­han Lindqvist.

Göteborgs-Posten - - Namn - Jo­han Lindqvist 031-62 47 78 ∙ jo­han.lindqvist@gp.se

I Zla­tans nya bok be­hand­las in­te ba­ra kär­le­ken till bol­len – även äm­nen som svensk­het och ra­sism tas upp. GP:s Jo­han Lindqvist har läst.

Den här boken hand­lar in­te ba­ra om Zla­tan Ibrahimovic. Den be­rät­tar om kär­le­ken till bol­len och om hur långt den kan ta dig om du har bra föt­ter. Har du dess­utom väl­ut­veck­lat spel­sin­ne och till­räck­ligt skarp hov­mäs­t­ar­blick för att se och för­stå vad du ska gö­ra med bol­len kan du kom­ma än­nu läng­re.

Men för att kom­ma så långt som Zla­tan Ibrahimovic krävs mer än så. Myc­ket mer.

På den all­ra övers­ta ni­vån, där ba­ra värl­dens all­ra bäs­ta spe­la­re får plats, är fot­bol­len in­te läng­re en la­gid­rott ut­an en in­di­vi­du­ell sport. Ar­bets­mil­jön är ex­trem och när trä­nings­pas­set, mat­chen och sä­song­en sam­man­fat­tas är det är ba­ra pre­sta­tion som be­ty­der nå­got. Sam­ti­digt ex­i­ste­rar in­te den fot­bolls­spe­la­re som kla­rar sig ut­an si­na lag­kam­ra­ter. He­la idén om fot­boll byg­ger kans­ke in­te på att in­di­vi­den all­tid ska un­der­kas­ta sig kol­lek­ti­vet, möns­ter mås­te bry­tas, men även den mest be­gå­va­de be­hö­ver la­get. En­sam är ald­rig stark. Den som vill va­ra själv på en fot­bolls­plan blir ound­vik­li­gen en­sam.

Allt­så ha­de Zla­tan, al­la kax­i­ga ut­ta­lan­den och al­la spek­ta­ku­lä­ra mål till trots, ald­rig kun­nat få all sin fram­gång ut­an att va­ra en lag­spe­la­re. Det har of­ta glömts bort, el­ler rentav skyff­lats un­dan.

VI HAR GÅNG på gång fängs­lats så myc­ket av ar­tis­ten och egot Zla­tan Ibrahimovic att vi mis­sat att han fullt ut för­står och re­spek­te­rar att han är en del av ett lag och att hans upp­gift är att bi­dra till hel­he­ten. Det är ock­så det som många av hans gam­la trä­na­re och lag­kam­ra­ter lyf­ter fram i den här boken.

Visst, de fles­ta av de här stjär­nor­na är me­di­e­trä­na­de och om­giv­na av fler pr-konsulter än en vd för ett stör­re svensk bo­lag. Så na­tur­ligt­vis är de­ras ut­ta­lan­den an­pas­sa­de, grans­ka­de och god­kän­da. Men det är än­då värt att no­te­ra att i prin­cip al­li­hop vän­der sig mot bil­den av Zla­tan som ar­ro­gant ut­an istäl­let gång på gång be­rät­tar om den so­li­da­ris­ke lag­kam­ra­ten, ja rentav hän­giv­ne kol­lek­ti­vis­ten Zla­tan Ibrahimovic.

Där­för är det trå­kigt, och onö­digt, när Zla­tan i vis­sa de­lar av boken re­du­ce­rar sig själv till ett slags fram­gångs­kon­sult. Då blir han en flå­sig fö­re­lä­sa­re som hål­ler en för­ut­säg­bar his­spit­ch om hur man lyc­kas ba­ra man tror på sig själv och ger allt man har. Det finns ett högt pris att be­ta­la för peng­ar­na och po­ka­ler­na, och det är i be­rät­tel­sens smärt­punk­ter den här boken blir rik­tigt in­tres­sant.

ZLA­TAN ÄR UPPRIKTIG när han be­rät­tar om hur knä­ska­dan på­ver­ka­de ho­nom. In­te ba­ra fy­siskt ut­an hur den ruc­ka­de hans själv­bild som mer el­ler mind­re osår­bar. Det är rentav rö­ran­de när han be­rät­tar om hur den mo­no­to­na re­ha­ben bygg­de upp knä­et men bröt ned psy­ket och hur agen­ten Mi­no Rai­o­la kom­mer med mar­me­lad och biscot­tis till Zla­tan när han lig­ger kall­svet­tig och or­kes­lös på gol­vet.

Det ska­ver up­pen­bar­li­gen fort­fa­ran­de när Ibrahimovic be­rät­tar om Pep Gu­ar­di­o­la och ti­den i Bar­ce­lo­na. Det finns nå­got där om att han in­te pas­sa­de in i Bar­ce­lo­nas kul­tur. Och det gjor­de up­pen­bar­li­gen ont. Men fram­förallt är det tyd­ligt att trots all kär­lek Zla­tan fick av de svens­ka fot­bollsfan­sen kän­ner han än­då av ett slags ut­an­för­skap.

För en gång skull pra­tar Zla­tan Ibrahimovic ock­så om rasismen, hur den drab­bat ho­nom och hur den för­gif­tar. Det är ett kort styc­ke, men det fast­nar hos lä­sa­ren.

Det är rentav rö­ran­de när han be­rät­tar om hur den mo­no­to­na re­ha­ben bygg­de upp knä­et men bröt ned psy­ket och hur agen­ten Mi­no Rai­o­la kom­mer med mar­me­lad och biscot­tis till Zla­tan när han lig­ger kall­svet­tig och or­kes­lös på gol­vet

DEN IN­TER­NA­TIO­NEL­LA klubb­fot­bol­len är se­dan länge glo­ba­li­se­rad. Den är ab­so­lut in­te färg­blind, pro­ble­men finns. Men nog är det så att det är när lands­la­gen och de na­tio­nel­la iden­ti­te­ter­na blå­ses upp som rasismen vi­sar sig. Som när ha­tet flö­da­de mot Jimmy Dur­maz ef­ter en miss­lyc­kad glid­tack­ling i som­ma­rens VM, el­ler mer sub­tilt så som Luka­ku be­skrev det när han no­te­ra­de att han om­skrivs som bel­gisk an­fal­la­re när han gör suc­cé, men som bel­gisk an­fal­la­re av kon­go­le­siskt här­komst när han miss­lyc­kas.

Jag tän­ker att för en pro­fes­sio­nell fot­bolls­spe­la­re som är van att be­dö­mas, hårt, en­bart ut­i­från pre­sta­tion blir det helt orim­ligt när ur­sprung och ut­se­en­de alls blir en frå­ga. Men Zla­tan har tving­ats han­te­ra det från dag ett. Långt in­nan den märk­li­ga de­bat­ten om svensk­het fick Zla­tan hö­ra att han be­ted­de sig osvenskt. Det gjor­des myc­ket tyd­ligt att det in­te var po­si­tivt ut­an nå­got som bor­de sli­pas bort.

MATS OLS­SON, MÅNG­Å­RIG krö­ni­kör och Ex­pres­sens man i New York, var den sport­jour­na­list som ti­digt upp­skat­ta­de Zla­tan och som för­sva­ra­de ho­nom. I spal­ter­na, och mot snällt ut­tryckt, mer kon­ser­va­ti­va kol­le­gor. Ols­son har all­tid var myc­ket ame­ri­kansk i sitt skri­van­de och där­med haft ett öga för star­ka in­di­vi­der och spra­kan­de un­der­håll-

ning. Så nog sluts cir­keln när Zla­tan, vår störs­te un­der­hål­la­re, lan­dar i nö­jes­in­du­strins epi­cent­rum Los Ang­e­les, och där till­sam­mans med Mats Ols­son skri­ver ihop den här sa­gan om sig själv. Det var lik­som hit­åt de bå­da rör­de sig redan när allt bör­ja­de. När det reg­na­de från si­dan in i på press­läk­ta­ren i den be­tong­ko­loss som var gam­la Malmö sta­di­on där en Zla­tan i för stor, him­mels­blå trö­ja trol­la­de runt i le­ran med sin blö­ta boll.

MATS OLS­SON HAR likt Zla­tan lång er­fa­ren­het och ena­stå­en­de spetse­gen­ska­per. Så jag ha­de öns­kat att den fi­ne sti­lis­ten och be­rät­ta­ren Ols­son ta­git stör­re plats i boken. Det är tyd­ligt att han har Zla­tans för­tro­en­de, men boken ha­de vun­nit på att Mats Ols­son tillå­tits ta ut sväng­ar­na och vi­sa mer av sig själv i tex­ter­na.

Ex­pres­sen-kol­le­gan Da­vid La­gercrantz Zla­tan-bok var en kom­mer­si­ell suc­cé men ha­de ock­så lit­te­rä­ra kva­li­te­ter som sak­nas här. Den gav dess­utom många fler nyck­lar till hur Zla­tan blev ZLA­TAN.

DET HA­DE FÖR­STÅS va­rit kons­tigt med en ny va­ri­ant på sam­ma bok, så det här är mer av en pre­sent­bok att blädd­ra i och lä­sa ett styc­ke här, ett styc­ke där. Vad vär­re är så sak­nas i allt för stor ut­sträck­ning det jour­na­lis­tis­ka, kritiska för­håll­nings­sät­tet. Visst, det är Zla­tans bok, men den blir stund­tals di­rekt självs­me­kan­de. Vil­ket är onö­digt, al­la som lä­ser vet ju redan att Zla­tan är bäst.

Jag ha­de gär­na sett att boken vå­ga­de ro­ta mer i Zla­tans mör­ka­re si­dor och in­te minst gett ut­rym­me även åt mer kritiska rös­ter bland al­la hyll­nings­tal. Vad sä­ger ex­em­pel­vis de gam­la MFF-spe­lar­na Hans Mat­tis­son och Niclas Kind­vall som en gång re­ta­de sig på spo­ling­en från Ro­sen­gård som snabbt blev för stor för Malmö?

Men det är kans­ke en an­nan bok.

Bild: BEATRICE LUNDBORG

Bild: JAE C. HONG

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.