”Man måste hålla kärleken vid liv!”
En värsting till syster-aktuella Karl Dyall har hållit ihop med hustrun Lotta i 25 år. De träffades när han sjöng på en invigning på Stureplan i Stockholm. Året var 1994. – Det var fullt med folk i publiken men jag hade bara ögon för en person, säger Karl till GALA magazine. Nyligen stod det klart att Whoopi Goldbergs musikalsuccé En värsting till syster kommer till Sverige. Premiären är i september på China Teatern i Stockholm. Du spelar klubbägaren Curtis Jackson som är tillsammans med Whoopi Goldbergs karaktär. Berätta om din roll?
– Curtis lovar henne guld och gröna skogar. Men mest för att uppfylla hans behov. Men sedan upptäcker hon ett mord och hon vet alldeles för mycket så jag måste få henne att försvinna …
Är du nervös?
– Ja! Men det ska bli kul att spela skurk.
Och musikalen i sig känns fräsch. Och det är roligt att det spelas något nytt och inte West Side Story för åttonde gången, även om den såklart är fantastisk.
Du har under årens lopp haft ledande roller i musikaler som Fame, A chorus line, ovan nämnda West side story, Little shop of horrors och Singin in the rain. Är det någon roll som har betytt extra mycket för dig?
– Nu kommer jag vara tråkig. Men det är oftast det som jag gör just nu som betyder mest. Och just nu gör En värsting till syster det.
Har du någon drömroll eller drömuppdrag?
– Det skulle vara att sätta upp något eget någon gång. Som regissör eller producent kanske …
Vad har du annars på agendan?
– Jag äger ju ett fitnessföretag med bland andra Rennie Mirro. Vi har expanderat och det kräver mycket jobb. Jag koreograferar också en hel del.
På tal om Rennie. Hur länge har ni känt varandra?
– Vi är barndomsvänner och har även lite samma bakgrund, och vi har båda pappor som är musikalartister. Vi har också stått på scenen länge tillsammans och även gjort flera andra uppdrag. Det kommer vi nog fortsätta göra under en lång tid framöver.
Vad betyder vänskapen med Rennie för dig?
– Jag är otroligt trygg med Rennie. Vi kan varandra och det blir lite närmre till saker och ting och man kan säga ifrån rätt fort. Man behöver inte känna att det är så känsligt. Vi umgås också privat inom familjerna. Rennie är verkligen som en bror för mig.
För många år sedan skadade du ryggen och läkaren sa att du kanske aldrig mer skulle kunna gå igen. När var det här och vad hände?
– Det var diskbråck och jag fick det första gången1998 när jag hade startat Bounce. Då kände jag inte till så mycket om diskbråck. För mig var det rena dödsdomen. Nu är det slut! Många rådde mig till att byta yrke, men jag försökte komma tillbaka. Sedan fick jag ytterligare ett diskbråck, ett höftbrott och en kotförskjutning. Jag fick kämpa mycket med det där. Men jag fick bra hjälp till slut även om det tog många år.
Du har sagt att träningsformen crossfit blev din räddning. Har du andra knep för att hålla dig i form?
– Man måste äta och sova bra. Det förbättrar såklart oddsen. Man får göra så gott man kan. Som tur är har jag en hustru som är näringsterapeut.
Är du noggrann med kosten?
– Min fru hade nog önskat att jag var ännu mer noggrann …
På tal om din fru Lotta. Hur länge har ni varit tillsammans?
– Vi firar faktiskt 25 år! Vi träffades när jag sjöng på en invigning på Stureplan. Det var fullt med folk i publiken men jag hade bara ögon för en person. Sedan sökte jag upp henne, men jag var inte så modig så det tog ett tag innan vi blev bekanta och sedan tillsammans.
Så du fick kämpa lite?
– Ja, det fick jag. Jag var en rätt seg kille. Men det var det värt!
Hur får man kärleken att hålla så länge?
– Man måste hålla den vid liv. Man får inte heller låta livet styra för mycket med jobb, ekonomi och andra saker som måste göras. Men vi har också haft det tufft.
På vilket sätt?
– Det handlade väldigt mycket om mina skador. Eller det värsta var nog inte skadorna, utan den mentala biten. Vem är jag nu när jag inte kan hoppa, studsa och underhålla? Och det här med att vara nöjd med sig själv. Sedan var jag inte så behjälplig hemma eftersom jag inte fungerade. Det var stora utmaningar.
Ni har tre vuxna barn. Har ni varit sugna på ett fjärde?
– Vi var faktiskt det. Men sedan kände vi att ett barnbarn kanske är närmare. Man kanske får göra sig redo för det.
Hur upplevde du småbarnsåren?
– De var tuffa, men det var också mycket glädje och lycka. Det var omvälvande på alla sätt.
Vi har rotat fram en gammal intervju från 90-talet. Där sammanfattade du tiden med ett ord: ”Bajs”.
– Haha! Gjorde jag? Men det är mycket sådant, speciellt om man har tre blöjbarn. Men det var ju rätt begåvat sagt. Jag vill nog se den tiden som lite mer positiv, men jag hade nog kul åt mitt statement där och då.
Var hoppas du att vara om tio år?
– Jag vill ha det som jag har det nu. Men gärna lite mer egentid.
Ett litet barnbarn kanske också skulle sitta fint?
– Oh, ja! Nu slog ni huvudet på spiken.
Oj, vad jag kommer skämma bort det barnbarnet.