”Har man ögonen på sig är det dumt att inte utnyttja det till något större”
Camilla Thulin
Att växa upp i en tid då det mesta var tillåtet; då det snarare var kutym att kvinnor klädde sig som ”vilken snubbe som helst”, att bh:ar brändes på löpande band och kläder som helst skulle sitta löst och ledigt - hur revolterar man egentligen mot det? Som barn av tidigt 1960-tal och det svenska folkhemmet var Camilla Thulin dessbättre uppfostrad till att göra precis vad hon själv ville och med en inställning att det mesta var möjligt. Lyckas man sedan med bedriften att kombinera politiska statements med vackra kläder har man kommit en bra bit på vägen …
Vi slår oss ner vid matsalsbordet i Camilla Thulins spatiösa våning uppe på Söders höjder och dividerar om hon föddes i ”fel” decennium; kanske 1940- eller -50 tal skulle ha passat henne bättre stilmässigt?
– Det hade inte spelat någon roll för mig. Ville jag klä mig i en Dior-klänning och sätta på mig en hatt så gjorde jag helt enkelt det även om det råkade vara sent 1970-tal eller tidigt 1980-tal. Jag har aldrig brytt mig om man vad ska göra eller inte göra, de rådande idealen har egentligen aldrig påverkat mig, förklarar Camilla.
Och konstaterar i nästa andetag att hon aldrig varit så värst intresserad av modet för dagen, lite tråkigt men samtidigt bra att ha en sund distans till branschen resonerar hon. För tänk att slippa jaga runt efter det allra senaste och i stället helt lugnt invänta att ”kläderna kommer till dig”?
– Jag går aldrig ut på måfå och letar efter något nytt! Är jag i krokarna passar jag på att slinka in på min favorit- second hand på Kommendörsgatan och kanske råkar det just då finnas ett par skor i min storlek som jag köper och sedan använder de närmaste 20 åren. Eller så råkar jag på en kashmirtröja för 500 spänn från Prada som jag köper men bara för att den råkar vara där, fnissar Camilla nöjt.
För Camilla befinner sig så långt ifrån slitoch släng man kan komma och sällan inhandlar hon helt nya saker. På secondhand handlar man till lågpris men till en högre kvalitet hävdar hon - och på kuppen gör man gott för miljön.
– Jag kan glatt lägga 6000 kronor på ett par kängor, specialgjorda och lästade endast för mig – då har jag dem tills jag trillar av pinn’, förklarar hon enkelt.
Intresset för kläder började redan i 5-års- åldern med två välklädda föräldrar. Camilla inledde sin egen karriär med att designa och tillverka underkläder eftersom utbudet var så dåligt. I sina strama 50-tals kläder kunde hon helt enkelt inte använda dåtidens något ”sladdriga” underkläder:
– Det var innan Madonna kom med sin stil så det var nytt och spännande med korsetter, rejäla bygel-bh:ar och höga trosor, skrattar Camilla.
Därefter har uppdragen skiftat som stylist och kostymör men det är främst som designer med förkärlek att skapa mode för kvinnor i alla former vi känner Camilla Thulin allra bäst.
Att driva modehus i all ära men att arrangera en modevisning utan ett djupare syfte skulle inte falla henne in. Vem kan glömma Sara Danius smått ikoniska knutblus som designades ihop med Camilla och som på kuppen blev symbol för kvinnors frigörelse (med överskott som gick till välgörande ändamål) och nu senast Mia Skäringers skjorta som uppmärksammar kampen mot hedersvåldet i Sverige.
– Har man ögonen på sig är det dumt att inte utnyttja det till något större, konstaterar Camilla nöjt.
Men det måste väl finnas tillfällen då även Thulin längtar efter att hoppa i ett par urtvättade mysbyxor och släppa ner håret?
– Jag tycker inte om att vara ful hemma, det finns ingen anledning att gå omkring i sjaskiga kläder ens då. Men visst kan det bli en mjuk och följsam klänning eller ett par turkiska fleecebyxor men då kombinerar jag det med en snygg topp med till exempel en rosett på, ler Camilla.
Men finns där några hederliga blåjeans längst inne i garderoben kan man slutligen undra?
– Jag har inga jeans just nu men det är ett alldeles utmärkt plagg och kanske återgår jag till dem då jag är i 80-årsåldern, min mamma som är 89 år har nämligen alltid burit jeans …
Vem är din stilförebild:
– Förutom spanska flamencodamer är jag väldigt förtjust i den engelska prinsessan Margaret på 1950–talet, den amerikanska arvtagerskan/konstnären Gloria Vanderbilt, operasångerskan Maria Callas och italienska
Sophia Loren.
Vilka är dina favoritdesigners?
– Det absolut vackraste som skapats i klädväg är Christian Diors plagg från åren 1947 till 1955, den riktiga Dior. Hade jag däremot haft riktigt gott om pengar skulle jag i dagens läge klätt mig i Dolce Gabbana – från topp till tå, varje dag.
Vilken är din högsta modedröm?
– Jag kommer åter till min favorit Dior och skulle fullkomligt älska att äga den allra första Bar Suit, det plagg som blev startskottet för The New Look och som gjorde Christian Dior riktigt stor. Den klassiska benvita lilla jackan med utbyggda höfter ihop med en svart ballerina-plisserad kjol. Den uppkom tiden efter andra världskriget då kvinnan åter igen skulle se traditionellt kvinnlig ut efter att ha jobbat ute i industrierna. Ett av originalen såg jag förra året på en utställning i Paris och just nu visas den i London.
Vilket är ditt mest oväntade köp?
– Nja, jag handlar helt enkelt inte så och är helt ointresserad av att springa runt i affärer och jaga kläder. Jag går till de butiker jag vill ska finnas kvar och gynnar dem, så mina köp är alltid väldigt genomtänkta.
Vilket är ditt allra bästa köp?
(Camilla försvinner i väg och kommer sedan tillbaka med ett fång skor som hon glatt
vräker upp på matsalsbordet och plockar ut två par som ser likadana ut.)
– Det är tre Chanel ballerinas. Det slitna paret har jag haft i över 15 år, för när jag verkligen gillar något resulterar det ofta i att jag köper fler. Här har jag således ett slitet par som jag kan gå och slafsa runt i och sedan ett fräscht par om jag ska vara lite mer anständig.
Vilket är ditt sämsta köp?
– Jag gör helt enkelt aldrig några dåliga köp haha. Jag blir så förbannad över dåliga köp! (men plötsligt åker ändå ett par högklackade skor fram i brunt skinn). De är snygga men de går f-n inte att gå i, suckar Camilla; det finns inget som håller kvar fötterna märkligt nog, så dessa kan jag varken ge bort eller sälja - men de är snygga att se på.
Berätta om ett kärt minne i just det plagget!
– Den här klänningen hade jag på mig på Nobelfesten för några år sedan. Den är gjord av en handvävd ikat från Uzbekistan och inköpt på Grand Bazaar i Istanbul. När jag gick omkring med den här klänningen i Stadshuset var det minst 20 gubbar som kom fram och sa vilken fantastisk klänning jag hade och hur snygg jag var i den! Den ser ju inte ut som någon annan klänning så den är jag väldigt glad för men man måste vara beredd på att hamna i blickfånget när man har den på sig.
Vilket är lyxigaste plagget du har?
– Det måste vara just Nobel-klänningen där tyget kostar säkert 2000 kronor per meter. Eftersom den är handsydd och antalet arbetstimmar ligger på cirka 60 timmar skulle den ha kostat upp mot 200 000 kronor i handeln. Den består av enorma mängder tyg och väger ca 8 kg (jo, de var tvungna att beställa storbils-taxi på väg till Stadshuset).
Vilken stil passar du inte i?
– Jag har svårt för kläder som är alltför stora, jag tappar liksom både formen och stilen samtidigt som jag förstår att många gillar när det hänger löst medan jag hatar det! Det ska sitta åt i midjan och en bh ska sitta hårt, det är meningen att den ska sitta ordentligt. Jag gillar inte mjukisprylar. Å andra sidan designade jag en gång en mjukare klädkollektion men i en mer dressad upplaga.
Vilket är ditt favoritmode-decennium?
– Föga förvånande är det just åren mellan 1947 – 1955; Dior, Balenciaga och flera andra stora designers kom med i just det svepet.