SKÖNA starksköra HELENA
Från magisk realism till vardagsskildringar. En av våra mest hårt arbetande skådespelare är i vår aktuell med en rad tv- och filmproduktioner med stor spännvidd. För GALA magazine berättar Helena af Sandeberg om nya drömprojekt, längtan till regissörsstolen och vad hon skulle göra om Hollywood ringer.
Hon slog igenom med tv-serien Nudlar & 08:or i mitten av 1990-talet och har sedan dess samlat på sig en diger meritlista. Helena af Sandeberg är i dag en av våra mest produktiva, mångsidiga och hyllade skådespelare av sin generation. – De här 20 åren är en resa som har innehållit allt. Uppgångar, nedgångar, stora framgångar, fiaskon, men jag har inte ångrat en sekund. Jag tycker det är otroligt roligt. Det enda som är jobbigt är att man blir bedömd. På sköra dagar är det tungt när andra tycker saker om en, men trots det tycker jag att jag har världens underbaraste yrke. Jag älskar mitt jobb och vill bara fortsätta på min resa, säger Helena af Sandeberg.
Kort sagt: Det går bra nu.
Just nu är Helena aktuell i Måns Mårlinds och Björn Steins storslagna drama Eld & Lågor som gick upp på biograferna i februari. Filmen bygger på ett verklighetsbaserat manus och handlar om två rivaliserande nöjesfält i Stockholm under 1940-talet. Helena spelar Nadescha Nilsson, mamma till Ninni Nilsson gestaltad av långfilmsdebuterande Frida Gustavsson, och hon beskriver inspelningen som lustfylld och lekfull, där hon även arbetade med kollegor ur svensk skådespelarelit med namn som Robert Gustafsson, Lennart Jähkel
och Pernilla August.
– Min roll är inte jättestor men Nadescha är en riktigt cool kvinna. Driftig och stark. Hon drev Gröna Lund själv i många år. Något av det finaste som hände mig på galapremiären var att Nadja Lindgren
kom fram till mig och sa att ”du spelar min mormor och det kändes som att jag fått träffa henne en stund”. Det var den finaste recension man kunnat få. Nu när jag fått reda på mer om Nadescha och vem hon var så tycker jag att hon är värd en egen film.
Genom åren har du medverkat i över 40 film- och tvproduktioner. Vad är det som avgör när du väljer att tacka ja till en roll, är det manuset, de övriga i rollistan, regissören?
– Det är olika men det måste vara något jag går i gång på. Något måste väcka min lust annars tackar jag nej. I de bästa tillfällen är det alltihop, rollen, manuset, regissören och ensemblen. Men sådan tur har man inte alltid. Jag tycker regissören är väldigt viktig för det är han som leder arbetet och har visionen. Men ett fantastiskt manus är basen och har man bra kollegor kan det då bli riktigt bra. I det här fallet ville jag så gärna jobba med Måns och Björn för jag tycker de är himla bra på det de gör. De är visuella genier och leker med filmmediet på ett sätt som ingen annan gör. Det var fantastiskt roligt att jobba med dem.
Senare i vår är du aktuell med den tredje säsongen av tvserien Finaste familjen på TV4. Komediserien har blivit en riktig tittarsuccé. Varför tror du?
– Det är svårt att svara på. Folk verkar tycka om den för att den har hög igenkänning. Den skildrar hur vi vill vara inför andra och hur alla kämpar med hur man framställs. I den här omgången utvecklas serien åt ett nytt håll, vilket är roligt. Jag spelar Johanna och i den här säsongen har Johanna och Magnus (David Hellenius) återförenats och fått två nya barn och flyttat till förorten. De är som folk är mest och sliter med ganska vanliga problem.
Din rollkaraktär Johanna, hur mycket av dig finns i henne och tvärtom?
– Johanna är en mycket tryggare och sundare människa än vad jag är. Rak och chosefri och jordnära. Hon har ett jävla temperament men är stadig och robust i sin själ, jag är mer orolig och neurotisk. Men alla karaktärer jag spelar är på ett sätt jag, eller olika delar av mig. Just Johanna tycker jag är skönt att få vara eftersom hon är en härligare
”Jag hade alla mina katastroftankar redan som liten. Jag har en livlig fantasi och nära till känslolivet, en tillgång som skådespelare men i verkliga livet är det skitjobbigt.”
och lugnare person än jag själv. För mig är skådespeleriet räddningen från mig själv, som små andningshål från verkliga livet, säger Helena.
Född och uppvuxen i Stockholm visste Helena tidigt att det var skådespelerska hon ville bli. Det fanns visserligen en barndomsdröm om att bli fotbollsspelare men som Helena själv konstaterar: ”Det hände ju inte.” Skådespeleriet var en starkare drift.
Efter teaterlinjen på Södra Latins gymnasium studerade hon vid Lee Strasbergs Actors Studio i New York. Det var också där under en provfilmning för en reklamfilm som hon träffade Eagle-eye Cherry; de två var ett par under åtta år.
Väl hemma i Stockholm anträdde Helena en karriär som i dag innehållit det mesta. Teaterscenen har dock alltid varit hennes hem. Sedan 2003 är hon trogen Stockholms stadsteater, där hon hyllats för sina rolltolkningar i pjäser som ”Hedda Gabler, ”Tre systrar” och ”Anna Karenina”.
Just växelbruket mellan uttrycksformerna; mellan teater, film och tv-serier, mellan skratt och djupaste allvar driver henne framåt. En spännvidd som inte minst vårens alla projekt vittnar om.
– För mig befruktar teatern och filmen varandra. Teatern har alltid varit superviktig för den är basen. Det var också där jag erövrade ett självförtroende och en självkänsla att jag kan yrket. Det är ett hem i en ganska otrygg bransch. Där har jag min loge som jag delar med Vanna Rosenberg och där känner jag en tillhörighet. Samtidigt är det väldigt roligt med film. När jag gör det ena börjar jag efter en tid att längta efter det andra. Så för mig är det helt omöjligt att välja, jag varken kan eller vill avstå något. Jag är bara djupt tacksam att jag får göra bägge. Ingmar Bergman har sagt att ”Teatern är som en trogen hustru, men filmen är som min älskarinna”. Så jag får väl säga att teatern är min man, men filmen som min älskare, eftersom jag inte har någon partner nu, säger Helena.
Kvinnor och i synnerhet kvinnliga skådespelare är extra utsatta för andras tyckande och medias bevakning. Även om Helena inte känner någon press att visa upp en perfekt och evigt ung yta, upplever hon både frustration och ilska över att de riktigt bra kvinnorollerna sinar med stigande ålder.
– Det är ett faktum att för män i min ålder så börjar alla kanonroller komma efter 40, medan kurvan vad gäller bra roller för oss kvinnor störtdyker. Vi har det som bäst förspänt mellan 20–35, när vi som skådespelare inte alls är som bäst. Jag upplever att det är värre i Sverige än utomlands för de som är jämnåriga med mig som Kate Winslet, får ändå bra roller. På tv är det något bättre men det är viktigt att fortsätta kämpa för förändring. Samtidigt vore det förmätet av mig att klaga för jag har så väldigt mycket jobb.
Ja, du är oerhört produktiv och under våren är du också aktuell i Netflix första svenska seriesatsning ”Störst av allt”, baserad på Malin Persson Giolitos kriminalroman om en skolskjutning i en av Stockholms finare förorter. Berätta om din roll!
– Min roll var inte alls stor men väldigt fin. Jag spelar mamma till gymnasietjejen Amanda som blir skjuten. ”Störst av allt” är en fantastisk bok så jag blev väldigt glad när jag fick förfrågan. Det jag sett av inspelningen ser fantastiskt bra ut och Hanna Ardéhn som spelar huvudrollen är grym. För mig var inspelningen väldigt tung för jag spelar ju en mamma vars barn blir mördat. Det var tungt att göra de scenerna men så värt det och tror jag att tv-serien kommer att bli väl uppskattad.
Du har flera gånger i intervjuer återkommit till att du är en orolig själ. Varifrån kommer detta?
– Jag föddes sådan. Jag hade alla mina katastroftankar redan som liten. Jag har ju en livlig fantasi och nära till känslolivet och det är en tillgång som skådespelare men i verkliga livet är det skitjobbigt. Fråga bara mina barn hur jobbig jag är! Sedan cementerades detta när min mamma blev sjuk i cancer och dog. Jag var bara 18 år och mina katastroftankar bekräftades på något vis. Men det har samtidigt givit mig en massa positivt, en vetskap om att man inte är på jorden för evigt. Det har gjort mig driftig och jag har levt otroligt mycket samtidigt som jag också är en sjukt orolig och skräckslagen människa, framförallt att något ska hända de jag älskar. Jag är bara så tacksam för livet.
Flera av dina kvinnliga kollegor som Tuva Novotny och Helena Bergström har allt mer gått in i regissörsrollen. Är regi något som lockar dig?
– Jag märker ju att jag lägger mig i mer och mer på filminspelningar. Jag lägger mig i regissörens arbete och det är ofta ett tecken på att man vill vidare, att man vill utvecklas. Som skådespelare är man ofta sist på bollen men i flera projekt, bland annat ett stort tv-projekt nästa år där jag har huvudrollen, har jag varit inblandad från ett tidigt skede i manusutvecklingen och det är väldigt roligt. Man känner som skådespelare att man vill använda all sin kompetens som man skaffat sig till mer än att bara leverera andras vision. Det brinner jag för. Jag är inte riktigt där än men jag vill gärna i framtiden. Helena Bergström peppar mig som fan.
Har du någon drömroll kvar att göra och lockar Hollywood?
– På teatern har jag fått göra ganska många stora fina roller redan. Några Ibsen-roller till vill jag ha knäckt för jag älskar Ibsen. Och en stor fet komplex kvinnoroll på film. Det längtar jag efter men det är tyvärr väldigt få svenska filmer där det finns. Det finns ett drömprojekt jag håller på med till nästa vår men det kan jag inte prata om än. Och Hollywood, jag vet inte. Att göra något utomlands vore skitkul men att åka dit och aktivt söka efter det lockar inte. Min dröm är här hemma och jag vill bara förädla det jag gör och ta det vidare. Vara med tidigare i projekten och ha mer att säga till. Fast herregud, om Hollywood ringer skulle jag ju inte slänga på luren!
I dag lever du ensam med dina barn Alfred och Ava efter skilsmässan från Fredrik Lycke 2017, och du håller ett högt tempo i vardagen. Hur skapar du balans i livet?
– Genom att ta pauser. Det gjorde jag inte förut men så gick jag in i väggen också. Ibland kör jag ju dubbelt, filmar på dagarna och spelar teater på kvällarna och då är det extra viktigt att ta paus. Så nu ska jag faktiskt vara ledig ett tag. Spendera mycket tid med mina barn och mina vänner. Jag tycker väldigt mycket om människorna runt omkring mig.