”Det ligger inte i min natur att njuta av framgången”
Författaren Sofie Sarenbrant drabbades av ”babyblues” när hon fick sin första dotter och förstod inte hur alla andra kunde vara så glada. – Jag tror jag var lite traumatiserad efter förlossningen, säger hon till GALA magazine.
Du släpper en ny bok i maj – Skamvrån – berätta om den?
– Den är en fortsättning i krimserien om Emma Sköld. Den börjar med två parallella händelser; dels en 13-årig flicka som lägger sig på spårvagnsspåren i Bromma, samtidigt som en man går ned i en grav någonstans i skogen. De här två personerna känner inte varandra, men de har något gemensamt som Emma behöver ta reda på innan det är för sent. Den tar upp tuffa ämnen som psykisk ohälsa och självmord. Det var en tung bok att skriva.
När du började din författarkarriär inspirerades du av Liza Marklund och hennes romanfigur Annika Bengtzon?
– När jag läste Sprängaren så praktiserade jag på Expressen. Jag blev uppslukad av böckerna eftersom det var en miljö jag var så nära.
Du fick kämpa för att få bokkontrakt, det var ingen självklarhet. Tvivlade du någon gång på att det skulle gå?
– Det är dumt att inte tvivla om ingen vill ha den. Men jag fick ofta höra att jag föll på mållinjen så jag förstod att jag inte var helt värdelös. Men tvivel tror jag alla har, det ingår i yrket.
Camilla Läckberg gav dig råd när du sökte en mentor?
– Jag lade upp en blänkare på Twitter och då svarade hon ”duger jag?” och det var jättehärligt. Hon bjöd hem mig till sig och kom med råd och tips. Jag blir väldigt rörd när jag tänker på det.
Du var utanför och ensam i skolan. Det gjorde kanske att du byggde upp ett jävlar anamma-kapital?
– Det är en himla svår fråga om utanförskap, men jag tror inte så många andra upplevde mig som utanför. Det kan också vara förknippat med att jag bodde i skogen sex kilometer utanför Gusum. Bara att komma i skoltaxi gjorde att jag kände mig utanför.
Du hade ätstörningar när du var yngre?
– Under tonåren hade jag det, det stämmer. Jag började i gymnasiet i Västervik och bodde själv från jag var femton, men jag var nog lite för ung för att ta hand om mig själv och då är det lätt att börja laborera med mat när ingen ser. Jag vet inte hur jag tog mig ur det för det höll i sig ganska länge, flera år faktiskt. Jag tränar nu och tänker inte hamna i det tankesättet igen. Jag vill inte väga mig eller räkna kalorier, jag mår inte bra av det.
Din man Tommy och du har varit tillsammans i 19 år och du är 41 år. Det är lång tid med tanke på din ålder?
– Det är lång tid och allt har hänt under de här åren, resor vi har gjort tillsammans, barn, hus och karriär också för den delen. Tommy är entusiast och han är också den som peppat mig att försöka bli författare. När man blir refuserad så kan man lätt deppa, men efter tredje boken peppade han mig att våga satsa som författare på heltid och sa ”nu kör vi, nu gör vi det här!”.
Ni har två barn och vi har förstått att ni hade det tufft under småbarnsåren?
– Barnen sov typ aldrig, man blir nästan galen av att inte få sova, men det kanske blir bättre deckare av det. Tänker på den gången jag åkte till Hasseludden för att koppla av på spa. Jag hade sovit så dåligt att jag inte kunde slappna av och hade hjärtklappning. Sedan såg jag människor i badet och jag tänkte att de ser helt döda ut. Det blev en bok som utspelade sig på Hasseludden så det behöver inte bara vara dåligt, haha!
Du drabbades av ”babyblues” när du fick din första dotter?
– Ja, det gjorde jag. Det jag tyckte var så jobbigt var att jag inte förstod varför inte jag var så glad när alla andra var det. Men jag tror jag var lite traumatiserad efter förlossningen.
Du har sagt att du inte kan njuta av framgången?
– Det ligger lite i min natur.
Är du född pessimist?
– Haha! Det var det ni som sa, men det är väl ett släktdrag. Jag och min bror är likadana, vi kämpar på och har inte så mycket tid att njuta. Jag tycker det är mycket enklare att vara glad för någon annans skull.
Vad gör du för alla pengar? Du bor i ett fint hus i Bromma, men unnar du dig någon lyx?
– Jag är ingen prylperson. Men nu ska jag säga vad jag unnat mig och det är en skrivarlya. Jag har köpt Stockholms minsta hus på Söders höjder med utsikt över Gröna Lund.
Din syster är influencern Tyra Sjöstedt och din bror är Tom Sjöstedt som varit Årets kock och senast Nobelkock. Vad fick ni egentligen i modersmjölken?
– Det är en relevant fråga och jag har också funderat på det, men förklaringen är nog att mina föräldrar är drivna och hade egna företag. Sen kan det finnas en släng av bekräftelsebehov också, men jag vet inte vad det rätta svaret är.
Du har ju ”lyckats” hålla dig utanför kändisbubblan till viss del om man jämför med Läckberg och Mari Jungstedt och andra. Är det medvetet?
– Jag tror det är som min brorsa sa, det är ingen som vill läsa om en lyckad småbarnsmamma från Bromma. Där har ni svaret.
Har du några framtidsdrömmar?
– Det blir det vanliga svaret att det ska gå bra för barnen, det är nummer ett. Men också att mina böcker ska bli tv och film och jag var faktiskt på möte i USA i februari, men inget är spikat och sådana projekt tar tid.