Stjärnor, glamour & SKANDALER!
Årets glammigaste festival är nu över men till nästa år kommer den igen. Med nya sjärnor och nya skandaler. Här berättar ”Cannesproffset” Leif Schulman allt som är värt att veta om den mytomspunna filmfestivalen.
Vilken är staden Cannes främsta sevärdhet? Var flockas turistgrupperna med sina mobilkameror? Utefter ikoniska promenadstråket Promenade de la Croisette? I gamla stan Le Suquets vindlande gränder? Utanför klassiska Hotel Carlton, eller kyrkan Notre Dame de Bon Voyage med anor från 1500-talet?
Svar nej, på samtliga frågor. Den i särklass mest populära attraktionen i Cannes är den långa trappan, försedd med röd matta, som leder upp till Auditorium Louis Lumière i Palais des Festival. Det är på denna breda trappa, med 24 trappsteg, stjärnorna paraderar under tio intensiva dagar i maj då Cannes
håller sin årliga Cannes Film Festival.
Även när det inte är filmfestival i staden ser myndigheterna till att det finns en röd matta här. Det är självklart ett måste att fotografera sig på denna röda matta om man besöker Cannes. Mera glamourkänsla än så får man inte. Om man inte är här under själva festivaldagarna förstås.
Cannes Film Festival är världens näst största mediehändelse, bara Olympiska Spelen är större.
Under tio majdagar exploderar Cannes i antalet besökare. Stadens 70.000 invånare tredubblas till drygt 200.000. Inte bara antalet besökare tredubblas, det gör även hotellrumspriserna och krogpriserna. Antalet filmstjärnor mer än mångdubblas.
Att ta sig fram på Croisetten i stil och grace under dessa dagar låter sig inte göras. Här är det packat och alla rör sig åt olika håll. Oftast är målen för vandringen utefter detta promenadstråk, med Medelhavet på ena sidan och rader av palmer på den andra, något av de femstjärniga hotell som ligger här; Martinez, som ligger längst bort, Carlton i mitten eller Majestic som ligger mitt emot Festivalpalatset. Här är chanserna störst att få syn på någon stjärna. Sviterna här bokas av de stora film
Alla kämpade med alla medel och slogs om att få den bästa vinkeln. En fotograf bröt armen, en annan benet. Tre ramlade i Medelhavet.
bolagen från år till år. Numera bor även många stjärnor gärna mera avskilt och privat i Hotel Du Cap-eden-roc i grannstaden Antibes.
Men det är galavisningarna i Palais des Festival som gäller om man är ute efter star spotting. Här hålls flera stora visningar per dag och under festivalperioden byter man ut den röda mattan tre gånger om dagen för att den ska vara fräsch och röd på de tusentals bilder som tas.
Det råder strikta regler för både kläder och stil på röda mattan. Smoking är obligatoriskt, även för den press som bevakar galavisningarna. Någon gång på 80-talet hade SVT skickat ut ett team för att bevaka festivalen för Rapport. Ett av inslagen därifrån blev den upprörda kvinnliga radikala Svt-reportern som iklädd sitt solkiga linne ondgjorde sig över festivalledningens klädkoder. En enda person har under de åren som festivalen pågått, den första hölls 1946, släppts in utan smoking och det var konstnären Picasso. Han vägrade smoking.
De kvinnliga stjärnorna excellererar i dyra kreationer. Cannes-festivalen står inte Oscars-galan långt efter vad gäller modevisning på röda mattan. Ibland går den franska ivern över att folk ska vara välklädda lite överstyr. 2015 blev flera damer avvisade från röda mattan då det upptäcktes att de inte bar högklackat. Det väckte naturligtvis ilskna reaktioner och tvingade arrangörerna att be om ursäkt.
Galavisningarna hålls i den stora salongen Louis Lumière, döpt efter en av bröderna Lumière som skapade den moderna filmen med sin kinematograf, som rymmer över 2000 personer. Alla som har en biljett vandrar uppför mattan och trappan. Och det kan ta tid. 2015 förbjöd arrangörerna de inbjudna att stanna och ta selfies, vilket ju varit ett givet stopp för alla på väg på röda mattan uppför trappan. En svensk influencer skulle inte överleva många meter på röda mattan i Cannes.
Stjärnor, glamour och skandaler är annars något som förknippas med Cannes och filmfestivalen. Här har alltså hållits filmfestival sedan 1946, men det var på 1950-talet som det tog fart och blev ett måste för alla som jobbar med film. Och alla som vill jobba med film. Croisetten, Medelhavet och det fina vädret bidrog under de första decennierna kvinnliga stjärnor till att klä sig lätt och tunt. Ibland lite väl tunt. 1953 dök den då okända franska stjärnan Brigitte Bardot upp på festivalen i sin första film Le trou Normand” som maken Roger Vadim regisserat. Hon hade anammat det nya fräcka badmodet, bikini. Bardot och hennes bikini väckte sensation. Lika stor uppmärksamhet väckte Bardots glada och utåtriktade livsstil. Författaren Simone de Beauvoir kommenterade:
– Ett helgon skulle sälja sin själ för att se Bardot dansa.
Bardot satte tonen för hur framtida stjärnor, eller sådana som ville bli stjärnor, skulle väcka fotografernas uppmärksamhet. Den första nakenchocken inträffade redan året därpå, 1954. Då var det den grekisk-franska
Att tappa överdelen av bikinin blev snart ett återkommande knep på stranden där nu horder av fotografer patrullerade för att få toppless-bilder
skådespelerskan Simone Silvas tur. Hon hade valts till Miss Festival 1954 och skulle nu bli fotograferad tillsammans med Usa-stjärnan Robert Mitchum på ön Lerin, som ligger utanför Cannes. Där drog helt plötsligt Simone av sig sin jumper och blottade sina bara bröst. Kalabalik utbröt bland fotograferna på klipporna. Alla kämpade med alla medel och slogs om att få den bästa vinkeln. En fotograf bröt armen, en annan benet. Tre ramlade i Medelhavet. Tidningarna jublade, festivalarrangörerna rasade. Stackars Simone skickades helt sonika hem från festivalen. Varken hon eller hennes karriär hämtade sig från denna incident. Det hela fick ett tragiskt slut då Simone Silva hittades död i sin lägenhet i London tre år senare. Stroke, löd läkarens dom. Död till följd av ätstörningar för att leva upp till filmstjärneidealet, löd vännernas förklaring.
Att tappa överdelen av bikinin blev snart ett återkommande knep på stranden där nu horder av fotografer patrullerade för att få toppless-bilder. Många flickor som visade brösten var naturligtvis inte stjärnor. Men många ”fotografer” var inte professionella heller. Men för en gångs skull fick kanske två parter känna lite Cannes-glamour på stranden nedanför Croisetten.
Även herrar har visat lite väl mycket hud i Cannes, fast kanske mera på den skämtsamma nivån. 1983 var Monty Python-gänget, med John Cleese i spetsen, i Cannes för att visa upp Meningen med livet. De fotograferades på stranden och knäppte samtliga upp sina skjortor som en hommage till flydda tiders starlets. Den egensinnige engelska komikern Sacha Baron Cohen gjorde allt för att utjämna könskampen på stranden då han 2006 dök upp som sin rollfigur Borat på stranden iklädd självlysande ”mankini”.
1955 var Grace Kellys stora år. Året innan hade hon varit på Rivieran och Cannes för att spela in Hitchcocks Ta fast tjuven där hon spelade mot Cary Grant. Nu återvände hon, som färsk Oscar-vinnare, för att göra reklam för sin kommande film. Hon bodde på Hotel Carlton och var Filmfestivalens sto
Rainier förälskade sig handlöst i den stora Hollywoodstjärnan och började en enträgen uppvaktning.
ra och mest omsvärmade stjärna. Ett av hennes många fotouppdrag nu var att fotograferas i Monaco och där träffa landets furste Rainier III. Det blev ett ödesdigert möte för dem båda. Rainier förälskade sig handlöst i den stora Hollywoodstjärnan och började en enträgen uppvaktning. Det hela gav resultat. Paret förlovade sig och bröllopet skulle ske redan året därpå 1956. Datumet var väl valt, 19 april. Då pågick ännu Filmfestivalen i Cannes och där fanns ju både stjärnor och fotografer på plats.
Så kom 60-talet som började med katolska bannbullor och slutade i kaos. 1960 var svenska Anita Ekberg i rampljuset i Cannes. Hennes
La Dolce Vita (Det ljuva livet) i regi av Federico