”Nu är jag den första personen som blir ’persona non grata’ på festivalen. Jag är väldigt stolt över det”
Fellini vann visserligen Guldpalmen men La Ekbergs yppiga och utlevande roll med dopp i Fontana de Trevi blev för mycket för Vatikanen, som officiellt fördömde filmen och fick den censurerad i flera länder.
1961 upprördes katolska kyrkan än en gång. Denna gång var det Luis Bunuels film Viridiana, om en ung nunnas sexuella uppvaknande i fascismens Spanien, som upprörde kyrkan. Minst lika upprörd blev spanske diktatorn Franco som försökte få Cannesfestivalen att inte visa filmen. Cannes lydde inte, och filmen vann det årets Guldpalm.
1967 var ett bra år för svensk film. Bo Widerberg tävlade med Elvira Madigan och båda huvudrollsinnehavarna Pia Degermark och Tommy Berggren var på plats. Degermark vann helt otippat priset som årets bästa kvinnliga skådespelerska.
1968 var ett turbulent år i Europa. I Paris hade studentupproret skapat kaos och förvirring. De revolutionsglada fransmännen dabbade landet med demonstrationer och strejker. Anarki var ledordet. Det var i detta klimat som årets Filmfestival nervöst inleddes. Det dröjde inte många dagar innan de franska regissörerna Louis Malle, Jean-luc Godard och Francois Truffaut lyckats få med sig många av sina utländska kollegor och stoppat hela festivalen i sympati med landets strejkande arbetare. De blev hjältar i kultureliten, men när de skulle ut i Cannes för en bit mat vägrade personalen att servera dem. Ingen festival, ingen publik, inga intäkter för krogarna. En matematik fjärran från idealisternas.
Det politiserade 70-talet färgade av sig på Filmfestivalen. Filmerna blev mera radikala och upphovsländerna fler. Ändå var det grupper som tyckte att det var för ytligt och perverst. Dagen innan Filmfestivalen år 1975 invigdes hittades en bomb i festivalbyggnaden. Bakom bomben stod en grupp som kallade sig The People´s Struggle Against the Perversion of Humanity, som ansåg att festivalens innehåll var förvanskat och perverst. Men smokingtvånget vid galavisningarna blev kvar.
1983 revs den gamla festivalbyggnaden som låg ett kvarter från Carlton och ett nytt byggdes vid gamla hamnen i början av Croisetten. Det blev en pampig byggnad, Palais des Festival et des Congrés. När fransmännen bygger mässhallar kallar man dem för Palais, palats. Att den efter något år fick smeknamnet ”bunkern” kanske inte är så kul, men säger en del om känslan som mässbesökarna får.
Det var faktiskt först 1987, några år efter invigningen, som man bestämde att man skulle ha en gigantisk röd matta som skulle löpa från Croisetten upp till entrén till biosalongen.
Det är ju på röda mattan allt händer. Det är här som de hundratals fotograferna finns och dokumenterar allt som händer. Pr-värdet av att synas här är ovärderligt. Det är som målgången i ett 100-meterslopp för att dra parallellen till OS, det enda media-eventet som är större än Cannes Film Festival.
1991 skulle Dolph Lundgren och Jean-claude Van Damme göra reklam för filmen Universal Soldier. De var inte de allra bästa vänner, hade det antytts, och när de dök upp på röda mattan började de helt plötsligt
att gruffa med varandra. Då sade det ”klick” i kamerorna. Fast det var bara ett Pr-trick.
Glitter, glamour och naket i all ära, men det handlar främst om film på Cannesfestivalen. Åtminstone är det något som festivalledningen hävdar. Och visst har många filmer väckt minst lika stor uppståndelse som tappade bikinis och Pr-trick. En av de mest kontroversiella var Gaspar Noés film Irreversible som visades här 2002. Filmen visar bland annat en lång och närgången våldtäktsscen på skådespelerskan Monica Bellucci. Det blev för mycket för många ur publiken. 250 personer lämnade salongen. En del tvingades vårdas med syrgas.
Årets därpå var det Vincent Gallos film
The Brown Bunny att skapa kontrovers. Än en gång på grund av sexscener. Filmen buades ut under visningen och den kände filmkritikern Roger Ebert utnämnde filmen till ”den värsta filmen i festivalens historia”. Regissören Gallo kontrade med att kalla Ebert för ”en fet gris med fysiken av en slavhandlare”.
Danske Lars von Trier är ett kapitel för sig. Ett sorgligt kapitel, anser många. Visningen av hans Antichrist möttes av burop och fick flera i salongen at svimma. Nästa år återkom von Trier med filmen Melancholia. Vid presskonferensen trasslade han in sig i ett virrigt resonemang kring judar och nazism och undslapp sig ”Jag förstår Hitler”. Det hela slutade med att festivalledningen lät meddela att von Trier inte längre var önskvärd vid festivalen.
– Nu är jag den första personen som blir ”persona non grata” på festivalen. Jag är väldigt stolt över det, sa han innan han lämnade Cannes.