PÄR TAR PULSEN PÅ / Gladys del Pilar

... som i höst gör Whoopi Goldbergs gamla paradroll i musikalen ”En värsting till syster” med premiär på Chinateatern 11 september.

Hur ”gala” är det att göra huvudrollen i "En värsting till syster"?

– Till att börja med är det en fantastisk musikal med en riktigt bra historia, och det är fantastiskt kul att få göra en huvudroll. Det är väldigt mycket sång och jag har många solon, bara det känns ju gala. Dessutom är min karaktär Deloris mycket för gala, glamour och glitter – men så kommer hon till ett nunnekloster som är den totala motsatsen.

Det är ju Suzanne Reuter som spelar klostrets abbedissa, hur är det att spela mot henne?

– Det är fantastiskt att få möjligheten att spela mot ett sådant proffs, Suzanne är klockren för rollen! Det gör att jag själv spelar bättre, jag ser och lär.

Senast du stod på teaterscenen var i musikalen "Ghost" där du gjorde Whoopi Goldbergs roll från filmen med samma namn, och nu gör du ännu en Whoopi-roll – kan man säga att du är ”Sveriges Whoopi Goldberg”?

– Jag gör visserligen två roller som hon har gjort, men jag försöker hitta mitt eget sätt att göra dem på. Jag vill egentligen inte jämföra mig med Whoopi, men självklart har jag kollat hur hon gör, och jag är ju ett stort fan av henne.

Du träffade Whoopi i New York i maj, berätta om mötet!

– Produktionsbolaget kontaktade hennes manager, och i och med att Whoopi är en av delägarna av musikalen så gick det att arrangera ett möte som ägde rum i studion där hon spelar in sin tv-show. Timmarna precis innan vår träff kände jag mig som en liten starstruck unge, ha ha! Det är klart man blir nervös när man ska träffa en sådan stjärna, jag ser ju jättemycket upp till henne och är imponerad av allt hon har gjort! Men jag skärpte till mig, och nervositeten försvann ganska så snabbt när vi väl träffades. Vi fick jättebra kontakt; hon är så inbjudande, öppen och ödmjuk. Jag skulle kunna tänka mig att hänga med henne fler gånger, ha ha.

Fick du några goda råd inför din medverkan i "En värsting till syster"?

– Ja, hon uppmanade mig att utmana mina motspelare och att bara ”köra”. Hon var också väldigt glad över att jag var en mogen kvinna som kan göra rollen rättvisa, eftersom det i många uppsättningar varit i hennes tycke alltför unga tjejer som spelat Deloris. Hon menar att rollen kräver den livserfarenhet som en mer mogen kvinna har, som rollen är skriven för. Och så gav hon mig en stor kram, så jag har inte tvättat mig sedan dess, ha ha! Det var ett möte jag kommer att ha med mig resten av mitt liv.

Det finns ju en parallell mellan den här musikalen och ditt eget liv eftersom du och din tvillingsyster ju växte upp på ett nunnekloster i Ecuador tills ni var sju år – har arbetet med den här musikalen väckt gamla minnen till liv? – Egentligen inte, eftersom den enda gemensamma nämnaren är just nunneklostret, men nunneklostret i musikalen står för så mycket värme och kärlek till skillnad från det jag och min syster växte upp i. I musikalen blir jag räddad av nunnor, i mitt privatliv blev jag räddad från nunnor.

Kan du berätta lite om det nunnekloster du blev räddad från som liten?

– Jag och min syster Consuelo lämnades helt nyfödda på en trapp till ett nunnekloster, sedan blev vi förflyttade till ett annat nunnekloster när vi var knappt två år, och det är därifrån jag har mina minnen från det väldigt hårda livet hos nunnorna. Inte speciellt glädjefyllda minnen … Det är något jag har fått bearbeta genom hela mitt vuxna liv, men i dag har jag kommit igenom det mesta.

Till sist – vad ger dig puls?

– En härlig gospellåt! En bra röst i en bra låt ger mig puls, en härlig känsla. Just nu lyssnar jag mycket på artisten Billy Porter och han ger mig just det. Lyssna exempelvis på när han gör gospelballaden Why we sing, helt underbart!

”I musikalen blir jag räddad av nunnor, i mitt privatliv blev jag räddad från nunnor”