Ge­or­ge RR Martin:

Game of Thrones - - SIDAN 1 - Text: Linn Dahlgren

Med sitt vi­ta skägg och run­da kag­ge ser han ut

som en frynt­lig jul­tom­te.

Men Ge­or­ge RR Martins in­si­da ver­kar beck­svart och lis­tig som en Lan­nis­ter. Han skic­kar ka­rak­tär ef­ter ka­rak­tär

mot våld­sam­ma öden.

El­ler? Han häv­dar att han ba­ra vill att tit­tar­na ska tän­ka till:

– Be­går du vid­ri­ga brott för att över­le­va? sä­ger han.

Ge­or­ge RR Martin, 68, minns det än i dag. Han var hög­sta­di­enör­den som läs­te se­ri­e­tid­ning­ar. Så en dag i sko­lan fick han en upp­gift: Skriv ett nytt slut till den ma­kab­re skräck­mäs­ta­ren Ed­gar Al­len Po­es ”Brun­nen och pen­deln”. Martin tyck­te att ori­gi­na­let var urtrå­kigt – ef­ter ett ut­dra­get hot om en plåg­sam död så över­le­ver kil­len.

– Jag skrev skräck­slu­tet: Ing­en kom­mer för att räd­da karak­tä­ren, han skärs mitt itu. Jag be­skrev blo­det och den olid­li­ga smärtan; råt­tor kom­mer och äter på ho­nom, gna­ger på hans ögon och ålar sig in i hans bröst, sä­ger han till Rol­ling Sto­ne, RS.

– En an­nan lä­ra­re ha­de kanske skic­kat mig till skolpsy­ko­lo­gen, men den här lät mig lä­sa högt in­för klas­sen.

Klass­kam­ra­ter­na äls­ka­de det och han, den evigt mis­san­pas­sa­de tön­ten, kän­de sig som en quar­ter­back.

– Det var som att jag var klas­sens hjäl­te för en dag.

Han bör­ja­de skri­va långt ti­di­ga­re än ton­å­ren. Re­dan i små­sko­lan skrev han monster­histo­ri­er och sål­de till si­na klass­kam­ra­ter för vad det kos­ta­de att kö­pa hans fa­vo­rit­go­dis Mil­ky way.

Hans als­ter ver­kar all­tid ha spe­lat på tra­gedins dyst­ra moll­re­gis­ter. Of­tast går det obön­hör­ligt och spikrakt ner i mör­ka av­grunds­hål för hans ka­rak­tä­rer, men det finns än­då någ­ra liv­bo­jar av klass­rör­lig­het upp­åt. Kanske för att han ti­digt i li­vet blev med­ve­ten om sin fa­miljs fat­tig­dom. Och att de in­te all­tid ha­de va­rit un­der­klass.

Var­je dag gick han till sko­lan för­bi det hus där hans mam­ma föd­des in i en av hemsta­den Bayon­nes fi­na fa­mil­jer. För­ut­sätt­ning­ar kan för­änd­ras.

– I en del av mi­na histo­ri­er finns en käns­la av en för­lo­rad gyl­le­ne era. Det min mam­ma be­rät­ta­de plan­te­ra­de det i min fan­ta­si, sä­ger han till RS.

Pap­pan var en hög­fun­ge­ran­de al­ko­ho­list och fi­gur i pe­ri­fe­rin av hans barn­dom. Även om de sågs var­je dag, pra­ta­de de knappt med varand­ra.

En lik­nan­de roll spe­la­de New York. Han väx­te vis­ser­li­gen upp all­de­les i när­he­ten, men be­sök­te säl­lan met­ro­po­len. I stäl­let be­skri­ver han sin barn­doms­värld som myc­ket li­ten.

– Min värld var fem kvar­ter stor. Men min fan­ta­si vil­le ha en värld som var myc­ket stör­re än så. Så jag läs­te om fjär­ran plat­ser som an­ti­ka Rom och Shang­hai och Got­ham, sä­ger han till EW.

Först kom mu­ren. Re­dan 1981 la­des grun­den för den 700 fot hö­ga väg­gen av is. Han be­sök­te Hadri­a­nus mur vid grän­sen mel­lan Eng­land och Skott­land. Här slu­ta­de Ro­mar­ri­ket och han fa­sci­ne­ra­des av hur det mås­te ha va­rit att in­te ve­ta vil­ka fa­sor som göm­de sig där bortom.

– Det var käns­lan av den här bar­riä­ren mot mör­ka kraf­ter, RS.

Han job­ba­de se­na­re på tv­se­ri­en ”Skön­he­ten och odju­ret” och var djupt miss­nöjd med be­gräns­ning­ar­na av snål bud­get, grän­ser­na för våld, na­ken­het och po­li­tik. Inga tit­ta­re fick bli upp­rör­da.

– Odju­ret dö­da­de män­ni­skor. Det var po­äng­en. Men CBS vil­le in­te ha blod, el­ler att odju­ret skul­le dö­da män­ni­skor. De vil­le vi­sa hur han lyf­te upp och kas­ta­de nå­gon ge­nom ett rum, och se­dan res­te sig per­so­nen och

Blo­det och den olid­li­ga smärtan; råt­tor äter på ho­nom, gna­ger på hans ögon och ålar sig in

i hans bröst

sprang i väg. Her­re­gud, vil­ket hemskt mons­ter! (skratt) Det var löj­ligt, sä­ger han till RS.

Det kli­a­de i hans fing­rar att få skri­va nå­got som spräng­de al­la des­sa grän­ser.

En dag slog så in­spi­ra­tio­nen till: Sce­nen hur Bran ser en man bli hals­hug­gen och en kull skräck­var­gar hit­tas.

– På så där tre da­gar ba­ra kom det ur mig, näs­tan i den form ni har läst, sä­ger han till RS.

Det var 1991. Tre år se­na­re över­läm­na­des bör­jan till för­läg­ga­re. Fy­ra la­de bud.

– In­cest och bar­na­mord ef­ter ba­ra 170 si­dor! Vi var tvung­na att få ma­nu­set, sä­ger för­läg­ga­ren Ja­ne John­son till The Gu­ar­di­an.

Då slu­ta­de Martin skri­va Hol­ly­wood­ma­nus.

I Al­fred Hit­ch­cocks ”Psycho” dusch­dör hu­vud­ka­rak­tä­ren Ma­ri­on Cra­ne ef­ter ba­ra 40 mi­nu­ter. Det ska­ka­de Martin i grund­

va­lar­na och sat­te spår i hur han skri­ver.

– Vad fan hän­der? Stjär­nan dog just! Ef­ter det så vet du in­te vad fan som kom­mer att hän­da. Jag äls­ka­de det, sä­ger han till RS.

Det går in­te att an­kla­ga Martin för att ro­man­ti­se­ra verk­lig­he­ten. Skri­ver man om krig ska pri­set va­ra up­pen­bart.

Ka­rak­tä­rer­na i Wes­te­ros är ovan­ligt öm­tå­li­ga. De stym­pas fy­siskt och får per­ma­nen­ta men. De stym­pas psy­ko­lo­giskt och för­änd­ras för li­vet. Att ka­rak­tä­rer som Ned Stark dör hör in­te till van­lig­he­ter­na i fik­tion, så fram­stå­en­de fi­gu­rer bru­kar va­ra om­giv­na av ett la­ger osyn­lig kev­lar. Martin har sagt att han ogil­lar när ka­rak­tä­rer är de facto odöd­li­ga.

Kanske be­ror det ock­så på Vi­et­nam­kri­get. Han väg­ra­de stri­da, men av si­na vän­ners be­rät­tel­ser tog han med sig en sak: Det spe­la­de ing­en roll om du var den bäs­te skyt­ten el­ler om du kun­de gö­ra flest arm­häv­ning­ar. Vem som helst kun­de dö när som helst.

– Om jag vo­re en sol­dat på väg till krig, skul­le jag va­ra rädd nat­ten fö­re en strid. Och jag vill att mi­na lä­sa­re ska kän­na den räds­lan när de blädd­rar. Jag vill att de ska kän­na att ing­en går sä­ker, sä­ger han till En­ter­tain­ment We­ek­ly, EW.

Dess­utom är han ett fan av hi­sto­ris­ka ro­ma­ner. Där står be­rät­tel­ser­na sta­digt i en bis­ter, blo­dig verk­lig­het. I bjärt kon­trast till den me­del­tid light som fantasy of­ta grun­da­des i.

– De fick allt om bak­fo­ten. Det var som ett slags Dis­ney­land-me­del­tid med slott och prin­ses­sor och allt det där.

Prå­let av ett klas­sy­stem, men de ver­ka­de in­te för­stå vad ett klas­sy­stem verk­li­gen in­ne­bär.

Så han snod­de den ski­ti­ga re­a­lis­men från den hi­sto­ris­ka fik­tio­nen.

– Histo­ria skrivs i blod, en guld­gru­va – kung­ar­na, prin­sar­na, ge­ne­ra­ler­na och ho­ror­na och al­la svek och krig. Det är bätt­re än 90 pro­cent av vad fan­ta­sis­ter­na hit­tar på, sä­ger han till RS.

Li­te ma­gi, myc­ket våld, ver­kar va­ra re­cep­tet för hans sa­ga. Bok­fe­no­me­net har sålts i över 60 mil­jo­ner ex­em­plar i 50-ta­let språk och har fått mil­jon­tals lä­sa­re att upp­täc­ka fan­ta­sy­gen­ren.

Hans magnum opus har re­vo­lu­tio­ne­rat fan­ta­sy­gen­ren.

Fö­re Martin fanns Tol­ki­en. ”Sa­gan om ring­en” ba­na­de väg för en upp­sjö av tri­lo­gi­er om vä­na hjäl­tar som be­käm­par on­da mons­ter i me­del­tids­mil­jö­er.

Martin vil­le nå­got an­nat. Han lå­na­de in skräc­ke­le­ment, våld­sam re­a­lism och sud­da­de ut grän­ser­na mel­lan gott och ont i bå­de in­trig och ka­rak­tä­rer.

När det martins­ka mörk­ret sänk­te sig över gen­ren gjor­des det plöts­ligt plats för verk­lig­he­tens slumpar­ta­de för­tryck, chock­ver­kan och allt an­nat än ro­man­tisk he­ro­ism.

– ”A ga­me of thro­nes” har gett folk ett an­nat sätt att se på episk fantasy. Vi har gått från att kret­sa kring en sol till att kret­sa kring två, sä­ger den brit­tis­ke fan­ta­sy­för­fat­ta­ren Joe Abercrom­bie till

The Gu­ar­di­an.

Det är som att dö­da Hit­ler. Be­hö­ver Ole­an­na Ty­rell gott­gö­ra det?

Martin sä­ger ock­så att allt han skri­ver är po­li­tiskt. Då är det in­te kons­tigt att makt är ett så centralt te­ma i Wes­te­ros. Vem har makt – är det den ri­ke, den som på­står sig ta­la för en gu­dom­lig­het, den som har ett po­li­tiskt maktäm­be­te el­ler per­so­nen med svär­det i han­den? Och var­för föl­jer vi hen?

Han kan fort­fa­ran­de in­te för­li­kas med att hans lands­män lyd­de or­der och åk­te till Vi­et­nam­kri­get.

– Allt ba­se­ras på en il­lu­sion: Du åker för att du är rädd för vad som hän­der an­nars. Men var­i­från kom­mer des­sa sy­stem av lyd­nad? Var­för er­kän­ner vi makt i stäl­let för

in­di­vi­du­ell au­to­no­mi? sä­ger han till RS.

Ett an­nat te­ma är om må­len hel­gar med­len. Mor­det på Joff­rey är ett ex­em­pel.

– Det är som att dö­da Hit­ler. Be­hö­ver Olen­na Ty­rell gott­gö­ra det? Dö­da­de hon Hit­ler, el­ler mör­da­de hon en 13-årig poj­ke? El­ler bå­da? Är det ett fall där än­da­må­let hel­gar med­len? Jag vet in­te. Det är vad jag vill att lä­sa­ren el­ler tit­ta­ren ska brot­tas med och de­bat­te­ra, sä­ger han till RS.

– Min åsikt har all­tid va­rit att kam­pen mel­lan gott och ont ut­spe­las i var­je män­niskas hjär­ta. Vi har al­la ka­pa­ci­tet för god­het, vi har al­la ka­pa­ci­tet för onds­ka, sä­ger han till ”Strom­bo Show”.

Det lig­ger ett skikt av Sha­kespe­a­re över hans epos. Bortom pyn­tet av zom­bi­e­skräck, drak­fan­ta­sy och krigs­ac­tion är det en di­a­log­bu­ren tra­ge­di med röt­ter­na i ro­sor­nas krig mel­lan ät­ter­na Lan­cas­ter och York, pre­cis som åt­ta av Sha­kespe­a­res verk, vi tit­tar på. Martin gil­lar up­pen­bart att dö­da ka­rak­tä­rer, så kom­mer histo­ri­en att slu­ta li­ka bru­talt som säg ”Ham­let”, att al­la dör i en ka­o­tisk ka­taklysm? Nej, sä­ger han, även om han in­te har skri­vit slu­tet än. Det ska bli mer som Tol­ki­en – bit­ter­ljuvt och kraftfullt sorg­ligt, men al­la dör in­te.

”Sa­gan om ring­en”-slu­tets bru­ta­la bril­jans är vad som lyf­ter he­la tri­lo­gin från si­na imi­ta­tö­rer, tyc­ker Martin.

– Det finns en oer­hörd sorg och det har kraft, sä­ger han till RS.

Det slu­tar i en se­ger, men när ring­en är för­störd är det in­te

över för hjäl­tar­na. Fro­do blir ald­rig hel igen.

– Tol­ki­en skrev in­te ”och så lev­de de lyck­li­ga i al­la si­na da­gar”.

I stäl­let,

de for hem och hem­ma var helt jäv­la för­stört. De on­da ha­de bränt ner sko­gar­na; en fa­scist­lik­nan­de ty­ran­ni ha­de ta­git över, sä­ger han till The Ob­ser­ver.

– Var­je gång jag lä­ser slu­tet för­står jag bril­jan­sen i det mer och mer.

Med den­na re­a­lism och sör­ja av grå­zo­ner i mänskligt be­te­en­de bor­de det in­te för­vå­na att kvinn­li­ga ka­rak­tä­rer far il­la. Men de far ex­tremt il­la. De bränns på bål av si­na fä­der, våld­tas, säljs, miss­hand­las och mör­das. Kvin­no­ha­tet spot­tar och frä­ser fritt i Wes­te­ros.

När ma­nus­för­fat­tar­na i sjät­te sä­song­en fick fria tyg­lar och kvin­nor­na plöts­ligt res­te sig i re­vansch var det många som sa att det be­rod­de på Martins unk­na kvin­no­syn.

Hans svar är att även om det är fantasy har han än­då ba­se­rat det pat­ri­ar­ka­la Wes­te­ros på me­del­ti­den. Ett klas­sam­häl­le och en tid av allt an­nat än jäm­ställd­het.

– De ha­de be­stäm­da tan­kar kring kvin­nors roll. En av an­kla­gel­ser­na mot Je­an­ne d’arc som fick hen­ne bränd på bål var att hon bar mansklä­der

– det var ing­en li­ten sak.

Det fanns, så klart, en del star­ka och kom­pe­ten­ta kvin­nor. Det förändrar fort­fa­ran­de in­te hur sam­häl­let fun­ge­ra­de, sä­ger han till EW.

Han vän­der sig emot att hans be­skriv­ning av en mind­re per­fekt, och mer re­a­lis­tisk, skild­ring skul­le gö­ra ho­nom till en mans­chau­vi­nist.

– Om du ska skri­va om krig och ba­ra vill in­klu­de­ra coo­la slag och hjäl­tar som dö­dar en mas­sa or­cher och du in­te por­trät­te­rar sexuellt våld, då är det fun­da­men­talt oär­ligt. Våld­täkt är, ty­värr, en del av krig än i dag. Jag tyc­ker in­te att vi ska låt­sas som att det in­te ex­i­ste­rar, sä­ger han till RS.

– Jag vill skild­ra kamp. Dra­ma kom­mer ur kon­flikt. Om du skild­rar en uto­pi så har du tro­li­gen skri­vit en rätt trå­kig bok.

Sam­ti­digt är hans ka­rak­tä­rer över­lag kom­plexa in­di­vi­der, nå­got som gör att han of­ta får frå­gan hur han kan por­trät­te­ra kvin­nor så väl. Då sva­rar han kort:

– Du vet … Jag har all­tid an­sett kvin­nor va­ra män­ni­skor, sä­ger han till ”Strom­bo Show”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.