Göteborgs-posten (Late Edition)

Minnet av terrorn lever – tio år efter attackerna i Norge

Det har gått ett decennium sedan bomben i Höyblokka och massakern på Utöya. Ändå är minnet från just den eftermidda­gen ännu tydligt hos många norrmän. – Försvaret stod på alla gator med skarpladda­de vapen. Jag tänkte att detta är inte Norge, säger Oslobon

-

Minnena från fredagen den 22 juli 2011 är fortfarand­e starka hos norrmännen tio år senare. Det var då Norge drabbades av ett blodigt terrordåd utan motstycke. Först detonerade en bilbomb i regeringsk­varteren i Oslo. Några timmar senare kom nyheterna om en massaker vid Arbeiderpa­rtiets ungdomsläg­er på den natursköna ön Utöya bara fyra mil längre bort.

Dagen före tioårsdage­n medverkade Sveriges statsminis­ter Stefan Löfven och Arbeiderpa­rtiets partiledar­e partiledar­e Jonas Gahr Støre i en minnesstun­d för offren ute på Utöya.

Norges dåvarande statsminis­ter Jens Stoltenber­g säger i en intervju med GP att attackena var ”ett angrepp på hela Norge”.

TjugoTjugo över tre på eftermidda­gen den 22 juli 2011 kör en man från västra Oslo upp en vit skåpbil utanför regeringsb­yggnaden på Akersgaten i centrala Oslo. Han tänder stubinen och går sedan därifrån i sin hemmasydda polisunifo­rm och med ett vapen i handen.

Medan vakten i regeringsk­varteret försöker ta reda på vilken vaktfirma bilen kan tänkas komma från exploderar den 950 kilo tunga gödselbomb­en och lämnar efter sig en krater i marken, åtta personer mister livet och fler skadas. Det är en dag som många norrmän minns exakt vad de gjorde och var de befann sig – trots att det nu gått ett decennium.

Nikolai Jelstrup, nu 40 år, satt och jobbade ganska långt från regeringsk­varteret när han och en kollega hörde smällen. De slog på teven för att ta reda på vad som hänt.

– Det var surrealist­iskt och, det är hemskt att säga, men det var också lite spännande, man undrade var det var som pågick. Jag hade en flickvän då vars väns syster dog, så det berörde mig på så sätt, jag gick på begravning och så, säger han.

Han menar att attentatet satte säkerheten på agendan och gjorde att polisen plockade upp personer som hamnade i deras blickfång.

Mats Staugaard, 40 år, var närmare bomben, bara några hundra meter bort på sitt kontor mitt emot regeringkv­arteret.

– Plötsligt krossades alla fönster och det kom rök ut ur byggnaden. Vi trodde först att det var en gasexplosi­on, säger han.

När Mats Staugaard tittade ut genom fönstret kunde han se många skadade människor och han och kollegorna insåg att de snabbt behövde ta sig därifrån. De började gå längs gatan tillsamman­s med tusentals andra.

– Jag hade tur, jag hade kunnat gå ut på gatan en halvtimme tidigare. Det är ett nationellt trauma. Det är inte glömt.

Mats Staugaard:

” Jag hade tur, jag hade kunnat gå ut på gatan en halvtimme tidigare. Det är ett nationellt trauma. Det är inte glömt.

Nikolai Jelstrup:

” Jag hade en flickvän då vars väns syster dog, så det berörde mig på så sätt, jag gick på begravning och så.

Hege Fjaera:

” Jag minns hur du såg dödstalen steg uppåt på nyheterna. Min lillebror kände flera som var på Utöya. Jag fick en liten chock när jag insåg att det var tio år sedan, det känns fortfarand­e väldigt nära.

Natalia Rodriguez:

” Många av dem som blev dödade på Utöya var i min ålder då. Jag kände ingen personlige­n, men flera av mina vänner gjorde det. Det är fortfarand­e lite svårt att prata om det.

Han tror att Norge nu tar det högerextre­ma hotet på ett större allvar än före 22 juli 2011 och han hoppas att beredskape­n blivit bättre.

– Den var ganska dålig. Det är svårt att säga om vi lärt oss något. Hela området kring regeringsk­varteret ligger fortfarand­e kvar som ett sår mitt i centrum, säger han.

Även Anne Grete Olaussen befann sig inne i centrala staden. Hon hade egentligen semester, men hade varit inne på sitt kontor för att fixa något och gick in i en butik för att titta på ett täcke på vägen hem när hon hörde den våldsamma smällen.

– Fönstret blev full av små vita pappersbit­ar. pappersbit­ar. Vi trodde det var en av bankerna som drabbats och tog oss ut ur byggnaden så fort som möjligt. När vi kom ut på gatan på andra sidan såg vi att inte ett enda fönster var helt.

Hon gick mot sin lägenhet i centrala Oslo och hamnade på Stortorget.

– Folk sprang fram och tillbaka och skrek att ”det kommer en bomb till”. Jag såg den mörka röken från regeringsk­varteret och insåg att jag bara behövde ta mig hem så fort som möjligt.

Anne Grete Olaussen möttes av synen på en gata som var täckt med så många små glasbitar att det såg ut som is, på en annan gata blev hon stoppad av en polis och hon höll på att träffas av en fallande glasruta. Hon minns också dagarna efter.

– Försvaret stod på alla gator med skarpladda­de vapen. Jag tänkte att detta är inte Norge. Hade jag inte varit på Steen och Ström hade jag kanske varit på Möllergata, där några dödades. Tiden går fort och samhället måste komma tillbaka, men jag tänker inte längre att detta inte kan ske i Norge, säger hon.

Natalia Rodriguez var 16 år och på semester i Spanien med familjen, precis på väg ut genom dörren för att gå till stranden, när hon såg på nätet vad som hade hänt i hemstaden.

– Vi ringde runt till folk och postade på Facebook och skrev att ”om du är ok, skriv här”. Det tog en tid innan jag drog ner till centrum, men jag minns att det var polis överallt.

Hon beskriver det som en läskig känsla när bilderna fladdrade förbi på BBC och CNN.

– Många av dem som blev dödade på Utöya var i min ålder då. Jag kände ingen personlige­n, men flera av mina vänner gjorde det. Det är fortfarand­e lite svårt att prata om det, jag blir väldigt ledsen, säger hon.

Hege Fjaera var

hemma hos föräldrarn­a i Haugesund och satt ensam och tittade på tv när de första nyhetsinsl­agen om Oslobomben kom. Det hon kommer ihåg allra starkast är chocken och förvirring­en kring vad som höll på att hända och hur omfattande det var.

– Jag minns hur du såg dödstalen steg uppåt på nyheterna. Min lillebror kände flera som var på Utöya. Jag fick en liten chock när jag insåg att det var tio år sedan, det känns fortfarand­e väldigt nära. Jag hade ingen nära relation till någon som var där, jag kan bara föreställa mig hur det känns för de berörda, säger hon.

Anne Grete Olaussen:

” Folk sprang fram och tillbaka och skrek att ’det kommer en bomb till’. Jag såg den mörka röken från regeringsk­varteret och insåg att jag bara behövde ta mig hem så fort som möjligt.

 ?? Bild: Beate Oma Dahle ??
Bild: Beate Oma Dahle
 ?? Arkivbild: Björn Larsson Rosvall ?? Dagen efter dådet 2011. Osloborna hedrade minnet av offren efter vansinnesd­ådet genom att lägga blommor och tända ljus utanför domkyrkan.
Arkivbild: Björn Larsson Rosvall Dagen efter dådet 2011. Osloborna hedrade minnet av offren efter vansinnesd­ådet genom att lägga blommor och tända ljus utanför domkyrkan.
 ?? Arkivbild: Marius Arnesen ?? Anders Behring Breivik fotografer­ad från helikopter då han lämnar udden på Utöya, omgiven av skjutna ungdomar.
Arkivbild: Marius Arnesen Anders Behring Breivik fotografer­ad från helikopter då han lämnar udden på Utöya, omgiven av skjutna ungdomar.
 ??  ?? Nikolai Jelstrup, 40.
Nikolai Jelstrup, 40.
 ?? Bilder: Chris Maluszynsk­i ?? Natalia Rodriguez, 26.
Bilder: Chris Maluszynsk­i Natalia Rodriguez, 26.
 ??  ?? Mats Staugaard, 40, med sonen Magnus, 2,
Mats Staugaard, 40, med sonen Magnus, 2,
 ??  ?? Hege Fjaera, 34.
Hege Fjaera, 34.
 ?? Arkivbild: Morten Holm ?? En skadad kvinna får hjälp ut ur en byggnad av sin kollega i regeringsk­varteret efter explosione­n.
Arkivbild: Morten Holm En skadad kvinna får hjälp ut ur en byggnad av sin kollega i regeringsk­varteret efter explosione­n.
 ?? Bild: Chris Maluszynsk­i ?? Anne Grete Olaussen, 75.
Bild: Chris Maluszynsk­i Anne Grete Olaussen, 75.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden