Ilskna fiskare känner sig tvungna att skrota båtarna
GÖTEBORG: – Jag har alltid varit fiskare och det förblir jag, säger Stig Hansson på Hyppeln. Trots att staten betalar 9,2 miljoner för att skrota GG 250 Roxy vill Stig inte överge det yrke han ser som ett kall. Han är fiskare i femte generationen, tillräckligt gammal för att få avgångsvederlag men har ännu inte sökt något. Det skulle innebära att han tvingades lämna in sin yrkesfiskarlicens.
För två år sedan byggdes hans och sonen Fredriks trålare om för över fem miljoner. Det behövdes eftersom de fiskade på distans med Skagen och Hirtshals som landningshamnar.
– Vi trängdes ut från kustfisket 2003 eftersom vi vägrade bluffa med rist, säger Stig Hansson.
Minskade bifångster
Fiske med rist introducerades av Fiskeriverket för att undvika bifångster och därmed minska mängden fisk som kastades tillbaks i havet. Genom att förse trålen med rist kan exempelvis kräftfiskare minska bifångster av torsk, som alltså inte fastnar i trålen.
Stig Hansson hävdar dock att det inte alls fungerar och är livsfarligt när man hivar i 1525 sekundmeter.
– Ska man fiska så, då måste man fuska. Och det gör alla, även om en del säger att det fungerar, säger han.
Staten bidrog med 400 000 kronor till ombyggnaden för arbetsbesparande åtgärder och för att göra det möjligt för kvinnor att arbeta ombord.
Täcker bara räntorna
Nu ser sig Stig, som många andra fiskare, tvingad att skrota båten på grund av att antalet fiskedagar minskat och därmed lönsamheten. Inkomsterna täcker inte mycket mer än räntorna på lånen.
Alla fiskebåtar har tilldelats färre fiskedagar än tidigare. Roxy har drabbats mer än andra. Skälet är att Stig Hansson inte kunde gå ut och fiska under den tid båten byggdes om. Ombyggnaden tog längre tid än planerat. Tilldelningen av fiskedagar bygger på tidigare fiske. Före ombyggnaden av Roxy hade han 125 fiskedagar i Skagerrack och Kattegatt och 217 i Nordsjön. Förra året var antalet 75, i år 68.
”Med hjälp av tvång och indragningar tvingas företaget i konkurs”, skrev Stig Hansson när han överklagade Fiskeriverkets beslut till förvaltningsrätten.
Även om domstolen skulle ge honom rätt så är det för sent.
Ilska och besvikelse
När vi träffas på kajen i Hyppelns hamn håller han och sonen Fredrik på att rigga av båten och försöker sälja redskapen.
– Men tänkbara spekulanter vet ju om situationen och vill förstås göra en bra affär. Mycket pengar blir det inte, säger Stig.
Han tjänar inte miljoner på skrotningsbidraget. Tvärtom oroar han sig för att inte komma skuldfri ur ett liv med fisket, även om han kan få in något för redskap och järnskrot. I dagsläget fattas en halv miljon. Hans ilska mot Fiskeriverket, eller snarare besvikelse mot fiskepolitiken, går inte att ta miste på.
Det är en ilska och besvikelse han delar med de flesta av de fiskare som nu lämnar yrket. Många av dem tror inte på experternas tal om att fiskarter som torsk är utrotningshotad, vilket är själva utgångspunkten för en allt hårdare reglering av fisket.
– Vi ser ju fakta om hur det ser ut på fiskefälten, säger Stig Hansson.
För att klara sig igenom kontrollen och slippa böter säger sig många fiskare vara tvingade att kasta tillbaks tonvis med fisk i havet då de får upp så stora mängder fisk.
– Vi kastar så mycket torsk så det kan du inte ana. Man gråter blod, säger en av Stig Hanssons kollegor.