När Marcus Birro uttalar sig om det kristna korståget som måste rädda oss från undergången är det ett korståg han går relativt ensam i

ATT ETT FÅTAL konservativa män får symbolisera tron är förvisso ingenting ovanligt, snarare är det en del av en kristen tradition. Men i dag är det mediesamhället, snarare än kyrkan, som driver på den utvecklingen. Naturligtvis är Marcus Birro en vinstlott i ett cyniskt debattsamhälle som räknar antalet klick, tweets och upprörda reaktioner. Han skapar känslor, diskussioner och om inte annat den sortens lyteskomik som en upplyst medelklass gärna ägnar sig åt i sociala medier. Men i förlängningen påverkar detta bilden av vad kristen tro är i dag. MARCUS BIRRO ÄR en dålig representant för både kyrkan och kristendomen. När han uttalar sig om det kristna korståget som måste rädda oss från undergången är det ett korståg han går relativt ensam i. Likväl får hans abortmotstånd och kärnfamiljsvurm stå som sinnebild för kristendomen.

Nyanserade troende, mottagliga för kritik som strävar efter jämställdhet snarare än en tid som flytt, är inte särskilt intressanta i debattsammanhang. Medielogiskt är det mer spännande med en Livets ord-debattörs homofobiska uttalanden än exempelvis allt det sociala arbete som sker runt om i församlingar när välfärden utarmas. ”You give love a bad name”, skaldade Bon Jovi en gång. Om Gud är en kärleksfull kraft är Birros medieutrymme ett effektivt sätt att svärta ner det ordet.