Kan verkligen en privatperson äga en minst tvåtusenårig andlig tradition?

BIKRAM HAR GJORT sig en förmögenhet på att stöpa om uråldrig kunskap i en Mcdonald’sform, han certifierar alla lärare och räknar in avgifter från varje studio som blir en del av hans franchise. Den som vågar sig på att undervisa i ”hot yoga” utan Bikrams godkännande får snabbt höra från hans armé av varumärkesjurister. I samband med resan från Indien och västerut har det andliga sökandet kommit att förvandlas till sökandet efter vinstmarginaler. Men kan verkligen en privatperson äga en minst tvåtusenårig andlig tradition? Bikram har åtminstone lyckats med konststycket att i USA upphovsrättsskydda sin serie om 26 rörelser utförda i ett varmt rum. Just nu pågår ett rättsfall där mästaren stämt en av sina tidigare studenter som startat en konkurrerande verksamhet. Hos utmanaren ”Yoga to the people” kostar lektionerna bara hälften så mycket som hos den stora kedjan. Bikram hävdar att det handlar om upphovsrättsintrång och kräver sin före detta student på en miljon dollar. BIKRAM ÄR DEN mest kände, men inte den ende som driver Mcyoga-utvecklingen. Bara i USA finns 130 olika patent och 150 upphovsrättsliga skydd som söker muta in delar av traditionen. Den indiska regeringen betraktar patentjakten som stöld, på samma sätt som när storbolag försöker privatisera traditionella läkeörter, det som kallas ”biopiracy”. Regeringens motdrag har blivit att organisera en offentlig databas med yoga-rörelser för att visa upp originalen. En expertgrupp har gått till källorna och dokumenterat beskrivningar i klassiska skrifter, bland andra Patanjalis Yoga Sutra, från 200-talet f. Kr. I denna beskrivs bland annat begreppet ”asteya – förmågan att motstå önskan att äga sådant som inte tillhör oss”. Ett lästips till Bikram?