Liksom 21 år tidigare hade en burmesisk musiker flugits in för att framföra hennes favoritmelodi på en saung – en båtformad harpa med spröda toner

för att komma med några politiska utspel i sitt tal, bortsett från en uppmaning om att alla återstående politiska fångar i Burma bör släppas fri.

Hon inledde sitt tal med att humoristiskt berätta hur hon flera år innan hon fick fredspriset, och fortfarande bodde i Oxford, hade lyssnat på ett radioprogram tillsammans med sonen Alexander, där kändisar fick välja de åtta skivor de skulle ha tagit med sig på en öde ö.

Sonen undrade om hon trodde att NÄR HON NÅGRA år senare hörde nyheten om att hon fått fredspriset hade hon trätt ut på den politiska arenan i Burma och blivit ledare för det Nationella demokratiska förbundet, som i parlamentsvalet 1990 vann 392 av de 485 platserna i parlamentet. Hennes far Aung San ledde kampen för Burmas frigöring men mördades bara sex månader innan självständigheten 1948. Då var Aung San Suu Kyi bara två år, men familjebandet gjorde henne ändå till den samlande gestalten i landet när hon 1988 kom tillbaka till landet för att vårda sin sjuka mor.

Militärjuntan som hade makten underkände valet och hon tvingades sitta kvar i husarrest. Allt mer började hon känna att hon inte längre tillhörde denna världen.

– Där fanns huset som var min värld, där fanns en värld av andra som inte heller var fria, men som tillsammans bildade en gemenskap, och det fanns en värld av dem som var fria: Var och en var en egen planet på sin egen bana i ett likgiltigt universum.

– Vad Nobels fredspris gjorde var att dra mig tillbaka igen i en värld