”När man bor på landet lär man sig att fixa saker”

examen som automationsingenjör från Örebro universitet och flera års arbete i Norge har tagit honom till industristaden Ulsan på den sydkoreanska ostkusten.

Johan står på takterrassen till sin lägenhet och ser ut över miljonstaden. De gröna taken bryter av som färgklickar mellan de höga betonghusen i olika grå och bruna nyanser. Utanför hamnen ligger en mängd lastfartyg förankrade och åt andra hållet ser han den röda kranen med HYUNDAI skrivet med stora bokstäver. RUNT OMKRING DEN ligger varvet som blivit Johans nya arbetsplats sedan ett drygt år tillbaka. Här byggs oljeplattformen Goliat som när den är klar ska skeppas till Nordnorge för att användas vid ett nyupptäckt oljefält.

– Det är ingen av mina kompisar som förstår vad jag sysslar med på dagarna, säger Johan.

Lite förenklat kan man säga att han är anställd som operatör med ansvar för oljeplattformens kontrollsystem. Det är många möten, noggranna genomgångar av ritningar och en tät dialog med dem som planerar och bygger plattformen.

Att han blev ingenjör är pappa Arnes förtjänst. Johan hade ingen aning om vad han ville bli, men var rejält trött på ströjobben i Västervik. Han hade monterat trålbackar, kört röjsåg i skogen och jobbat på McDonalds.

– Pappa sa att automationsingenjör var ett bra val för framtiden och jag tyckte att det lät vettigt.

Teknikintresset fanns redan där. Bondgården Strömbo två mil utanför Västervik där Johan växte upp var alltid full av stora truckar och verkstadsmaskiner. Pappa köpte in och reparerade, och var även rallyförare. När Johan tillbringade otaliga timmar med honom i garaget fick han lära sig alla knep.

– När man bor på landet lär man sig att fixa saker. ATT MEKA, TRIMMA och modifiera är något han fortfarande tycker mycket om, och även sysslar med på sitt nuvarande jobb. När Johan får lämna kontoret och med flamsäker overall, skor med stålhätta, hjälm, hörselskydd och skyddsglasögon ge sig ut på byggarbetsplatsen och skruva trivs han som allra bäst.

För Johan gäller inga vanliga 40-timmarsveckor. Han jobbar sex dagar i veckan och elva timmar om dagen, fyra veckor i sträck. Men å andra sidan belönas han därefter med en hel ledig månad då han kan återvända till Göteborg. När han framöver blir tekniker ombord på plattformen blir arbetstiderna ännu bättre – två veckors jobb som följs av fyra veckors ledighet. Han ser fram emot att få jobba på den splitternya plattformen högt uppe i Barentshavet.

– Vi kommer att åka helikopter för att ta oss dit.

Han berättar förväntansfullt att det kommer att finnas biosalong, gym, musikstudio, internetuppkoppling och jättebra kockar. Men den största vinsten är det betydligt närmre avståndet till flickvännen Emma i Varberg. Och att de kommer att kunna ses mycket mer.

Första halvåret i Sydkorea var han singel och hade inga större problem med det nya livet långt hemifrån. Men sedan han träffade Emma förra sommaren på klubben Port de Soleil i Göteborg och blev tokkär har arbetsperioderna i Sydkorea nästan blivit olidliga. Att bygga upp en relation på distans är inte det lättaste och den stora tidsskillnaden gör det inte precis enklare.

– Varje gång vi ses efter ett uppehåll får vi börja om från början och precis när vi kommit varandra nära igen måste jag åka.

Att rotationsjobba med mycket

Industristaden Ulsan på den sydkoreanska ostkusten är Johan Bernströms nya hemstad sedan ett drygt år tillbaka.

NY HEMSTAD.

ledighet och hög lön kan låta fantastiskt, men Johan har upplevt många av livsstilens baksidor.

– Många gånger tvekar jag om det är värt det. Jag har insett att det inte går att köpa sig lycklig.