Samma övertygelse, samma entusiasm, samma uniformsbeteende

Hårdrockspubliken är inte bara hängiven och kunnig. Den är trogen och tålmodig också. Älskar sina band just som ett fotbollslag. Färgerna, riterna, traditionerna och de gamla låtarna är mer värda än de enskilda medlemmarna och spelarna som ofta är utbytbara så länge historien för en fortsättning. Det är därför de gamla banden, de finns på Metaltown men framförallt på Sweden Rock kan komma tillbaka i olika upplagor men ändå tas emot med kärlek och värme och till och med tacksamhet.

När poppubliken är på ständig jakt efter det nya bandet från Brooklyn eller Manchester och hanterar varje återförening av gamla orkestrar med nervös positionering och en syrlig kommentar som möjlig utväg älskar hårdrockspubliken varje pyropuff, varenda ivägflippat plektrum med samma självklarhet. INTE SÅ ATT man köper allt. Banden ska leverera, de ska kunna spela. Och om tekniken ändå glappar förväntar man sig att det i alla fall ska kämpas på scenen. Om poppubliken uppskattar en trippande yttermittfältare med pottfrisyr vill hårdrockarna ha en stenhård mittback med kolsvart Mellbergblick som offrar sig för dem i turnébussar och på sunkiga backstageområden 200 resdagar om året.

Kanske är det också därför hårdrocken, trots att den är både gammal och gigantisk, fortfarande har en slags outsiderstatus inom rockmusiken. Det är inte alla som är byggda som metalheads.