Det upplevelseorienterade varumärket är bombastiskt på ytan, men därunder hittar man inte särskilt mycket av substans

NÄR STÄDER SKA sättas på kartan spelar inte medborgarnas upplevelse av staden någon roll. Då blir det plötsligt omöjligt att lägga 10 000 kronor på att städa upp efter en folkfest på Andra Långgatan, initierad av medborgarna själva. Viktiga biblioteksfilialer hotas av stängning för att pengarna saknas. Däremot finns det miljontals skattekronor tillhanda för ett MTV-jippo på Götaplatsen. Det handlar, helt enkelt, om prioriteringar. När prioriteringen ligger på att bygga stadens varumärke, snarare än att stödja de medborgare som valt att bosätta sig där, får medborgarinitiativ och vardagsnära kultur stå tillbaka gentemot kommersiella intressen och stora arrangemang. Det spelar ingen roll hur många gånger mantrat kring blandstad och inspiration från Berlins sjudande kulturliv upprepas. Det är ju ingenting som märks av. VILKET VARUMÄRKE BLIR en stad fylld av jippon i slutändan? Det var ju knappast pariserhjul och åkband på Liseberg som skapade den göteborgska musikscenen. Snarare var det tillgången till billiga replokaler, samarbeten och en levande klubbkultur som formades av utövarna själva. Varför denna ständiga desperation efter att skapa en stad som inte finns i stället för att ta tillvara den glödande kraft som medborgarinitiativen består av? Det upplevelseorienterade varumärket är bombastiskt på ytan, men därunder hittar man inte särskilt mycket av substans.

För i en stad av 3D-skärmar, blinkande discoljus och räkfrossa finns det inte plats för hålrummen av eftertänksamhet, nya möten och skevheter. De där andningspunkterna där det spontana får frodas och fria tankar födas. Våra skattepengar går till non stop-underhållning och kom-och-köp, snarare än vad som borde vara tanken: att stödja medborgare i deras egen initiativkraft och upptäckarlust.