Varenda vision verkar vara ett resultat av dåligt samvete, en rädsla för att upprepa gamla misstag
ha kunnat sälja marken dyrare och hjälpt till att täcka sina kostnader. Det hade behövts, den kommunala investeringen i området uppgår till närmare miljarden: 500 miljoner i kollektivtrafiken – Stora Badhusgatan ska få spårvagn – och knappa 500 miljoner i boendemiljön, gator, torg, parker och kajer.
Som om det handlade om färgglada monopolsedlar och inte dina och mina skattepengar.
Detta tycker även Stellan Lundström, professor i fastighetsekonomi vid KTH i Stockholm, är en aning märkligt:
”Jag skulle våga säga att exploateringar i attraktiva områden i centrala lägen, nära vatten och kommunikationer, ska vara självfinansierande”, säger han.
Bör vara självfinansierande, menar du väl? invänder jag.
”Nej, ska vara självfinansierande!” OCH ENLIGT KRISTER Schultz, direktör på Stockholms exploateringskontor, är det just så det fungerar i huvudstaden, där går nästan alla beräkningar ihop. Exploateringskalkylerna tar till och med höjd för framtida driftskostnader, säger han, ”för skötsel av sånt som gator och parker”.
Enligt Schultz skulle Skeppsbroexploateringen behöva vara drygt dubbelt så hög:
”Om vi bortser från investeringarna i infrastrukturen, som lika gärna hade kunnat ligga på den ordinarie trafikbudgeten, hur stor var kostnaden?” frågar han. Nästan 500 miljoner. ”Och hur mycket säljer man marken för?” För mellan 2 000 och 10 000 kronor per kvadratmeter.
”Om vi utgår ifrån att man får 5 000 kronor per kvadratmeter betyder det att man måste sälja 100 000 kvadratmeter yta för att gå jämnt upp.” Hur många lägenheter blir det? ”Om varje lägenhet ligger på 100 kvadratmeter: 1 000 lägenheter.” 600 fler än man planerat alltså. Eller som det heter i Monopol: konkurs, gå i putten, ta ner skylten, kasta in handduken – allt på samma gång. SÅ MYCKET FAMILJESKOJ kan man alltså ha med planerna för Skeppsbron.
Vill man vara snäll skulle man kunna beskriva projektet som ett snubbelsteg framåt: kommunen vill bygga blandstad (inte ännu ett monofunktionellt bostadsområde), skapa kvartersstad (inte hus i park) och lyssna till medborgarna (inte köra över dem med ångvält och lyftkranar som på 60- och 70-talet).
Men tyvärr är det just detta som är problemet, att varenda liten sak man vill göra tycks springa ur allt det man inte vill göra. Varenda vision verkar vara ett resultat av dåligt samvete, en rädsla för att upprepa gamla misstag. Och man kan bara ana varför det blivit så, att någon politiker på översta våningen på Gustav Adolfs torg fått för sig att det här med arkitektur, det behöver man inte vara arkitekt för att klara av, det fixar göteborgarna
Friggagatan nyligen, trots att Skeppsbrotomten är åtminstone fem gånger större. Och 5 000 gånger mer attraktiv, skriver Mark Isitt. själva, annars blir det bara miljonprogram av alltihop, och bjudit in till medborgardialog, kaffe och kakor och öppna spjäll – kom igen nu! – ”bänkar i solen” – jättebra! – ”intima vrår” – härligt! – ”parker” – att vi inte tänkte på det! – medan stadsbyggnadskontorets arkitekter stått bredvid och vässat pennor. Och knipit käft.
Inte nämnt vare sig väder, vind eller väderstreck. Inte argumenterat för en högre exploatering i syfte att minska bostadsbristen. Inte förklarat att den famösa Göteborgsleran kräver dyr pålning oavsett hur höga husen är. Inte hänvisat till solstudier där kajen skuggas även vid låg bebyggelse. Inte ifrågasatt varför vartenda hus måste ha butikslokaler så här nära city. Inte betonat betydelsen av att bevara den äldre bebyggelsen – varken Merkurhuset (1897) eller Kinesiska muren (1914) fanns med i de ursprungliga skisserna. Inte påtalat det knasiga i att bygga ett underjordiskt p-hus – där varje plats kostar drygt 400 000 kronor att tillskapa – när spårvagnen ilar förbi alldeles inpå knuten.
Och inte frågat varför planen måste vara inspirerad av 1600-talsstans gatunät, stadsdelarna