”Mamma var ett geni när det gällde att alltid ha med sig det vanliga livet var vi än var. Så jag har ganska lätt för att ställa om och känna mig hemma överallt.”

Ångrade ni er i början?

– Nej, vi har nog alltid känt att funkar det inte så drar vi tillbaka till London. Jag kände mig ensam i början. Då blev jag väldigt beroende av Eagle-Eye som bor runt hörnet. Jag var lite utanför. Språkmässigt har jag aldrig tappat svenskan. Men de dagliga uttrycken och ordförrådet och att man blir väldigt fåordig uttrycksmässigt, ja det var svårt. Inte minst humorn. Jag kände att jag hade inte det där naturliga flytet längre.

– ... jag är inte riktigt svensk, inte riktigt engelsk och växte upp i New York också och där var man inte amerikan heller. Jag behövde landa i mig själv och då behövde jag Sverige för att kunna göra det. och meningar på väldigt brittisk engelska. Hon bodde ju i London i nästan 30 år och hennes man Cameron McVey som för övrigt skrev Nenehs superhit Buffalo stance, är från norra London och de dialektränderna går aldrig ur.

Ni är rätt så rastlösa i er familj – eller hur?

– Ja, vi är nomader lite grann. Vi har alltid haft ett ställe, vårt familjehem i Skåne, som någon typ av utgångspunkt. Sedan 1970. Det är en av de få platser där jag känner att jag verkligen hör hemma. När vi växte upp, jag och Eagle Eye, reste vi mycket med min styvfar Don och min mamma Moki. Inte minst till New York. Men vi var lika mycket hemma. Mamma var ett geni när det gällde att alltid ha med sig det vanliga livet var vi än var. Så jag har ganska lätt för att ställa om och känna mig hemma överallt.

Även i ditt vuxenliv har du flyttat en hel del men London har varit din bas – vad är hemma egentligen?

– Vi bor ju i Stockholm nu men jag håller

Det var kanske nödvändigt med den där ensamheten och det där påtvingade lugnet?

– Ja, inte minst för att se hur människor här är, det finns något sårbart, humoristiskt och fint, något man inte upptäcker direkt. Vi funderade på Paris och Barcelona men jag kände att jag inte orkade börja om. Nu har vi bott här i åtta år och jag känner mig ganska hemma äntligen.

Kommer ni att stanna här?

– Ah, just nu är det här som gäller. Men världen är stor och jag vill kanske inte bli gammal här. Jag tror att jag behöver lite mer solsken och lite mer ljus. Men det är så lätt att man tror att gräset är grönare någon annanstans. Fast jag kan ju längta till New York. Det är också en hemmaplan.

– Min mamma Moki som bodde halva året där, sa ofta: ”Vi har inte så mycket pengar, men vi är rika”. Hela livet var som ett konstverk för henne. Livet och konsten var samma sak, allt hörde ihop. Vi barn var alltid med. Så har vi också valt att leva. Allt jag skriver kommer från det som är omkring mig.

Vad betyder samarbetet med The Thing för dig?

– Det har inneburit livsglädje men också någon typ av återfödelse. Skivan har givit mig mycket energi. För även om jag varit väldigt upptagen med bandet Cirkus och en massa andra små projekt har jag ändå inte tagit tag i ja, min egen livslinje på ett tag.

Varför har det blivit så?

– Jag känner att jag inte riktigt passade in i den delen av popindustrin där jag befann mig för fjorton, femton år sedan. Även om jag varit ganska multi-kulti på många sätt så passade jag inte in. Mitt skivbolag Virgin var så upptagna med Spice Girls. Jag hade spelat in en massa låtar med Tricky/Tricky Kid och bolaget tyckte inte alls att låtarna var bra. Jag tappade sugen. Folk förstår nog inte att jag började med The Slits redan när jag var sexton år. Jag har jonglerat allt det där, familj och en intensiv musikkarriär. Jag var tvungen att hämta andan.

– Det var också så att Don, min styvfar, var döende när jag gjorde Man 1996. Han uppskattade att jag var kreativ och höll på med en skiva men jag kan själv känna att jag försummade vår sista tid tillsammans. Jag gick in i nåt slags depression som jag inte riktigt tog tag i. Sedan dog min mamma 2009 knall och fall och efter den chocken blev jag nästan traumatiserad i ett år.

Hur gick du vidare?

– Det var dags. Det var som att jag hörde mammas röst, att det här måste bli till kreativitet. Hon var väldigt levande, både politisk och jordnära. Jag var tvungen att använda alla de här känslorna, att det blir både the blues och att man skriker av lycka. Med The Cherry Thing har det fått lov att hända. Det blev en explosion som jag behövde. Jag var ju igång med soloskivan men den har också fått en injektion från The Cherry Thing.

Hur kommer din soloskiva att påverkas?

– Energin från samarbetet med The Thing rinner över till min egen skiva. Nu känner jag att jag måste hålla på hela tiden och att musik handlar om samarbeten. Inom mig finns punken, hiphopen och något slags urban grej, och jag är en del av världens musik som jag vill omvandla till något eget.

Din syn på musik påminner ju mycket om din styvfar Don Cherrys, vad har du fått med dig från honom?