Anne-marie
Efter nian arbetade Anne-Marie i industrin, med barn, med alkoholister, på mentalsjukhus. Efter något år på folkhögskola träffade hon sin förre man, pappan till barnen Sonny och Sanna, på en tågluff. Och så hamnade hon vid järnvägen.
Hon minns mamma Margits stolta kommentar: Nu har du kommit så långt du kan komma, börjar som tågluffare och slutar som tågmästare. PLATSERNA LITE VID sidan av är det som fascinerar. Som 18-åring arbetade hon på kibbutz i Israel med en brokig skara människor från hela världen. Några har hon fortfarande kontakt med.
Första långresan gick med Rosa Bussarna till Indien med en kompis. Det var under 1970-talet, så de hann igenom Turkiet före militärdiktaturen, Afghanistan före Sovjets krig och till Iran innan revolutionen startade.
– Bussen gick sönder i Teheran i Iran, där stämningen före revolutionen var hätsk mot västerlänningar. Vi ville inte stanna kvar tills den blev lagad, så vi reste till Kabul i Afghanistan i stället. Direkt kände jag att hit vill jag åka tillbaka, berättar Anne-Marie.
Livet igenom har hon rest. Till Sri Lanka, Burma, Kina och Australien. På egen hand eller med familjen. Numera har hon ofta sällskap av sambon Hugo, som hon också delar läs- och kulturintresset med.
– Resandet har jag nytta av i mitt arbete. När jag träffar ungdomar som har flytt hit, berättar jag att jag har varit i deras land. Mitt hjärta ömmar lite extra för dem.
Anne-Marie har lämnat rälsen och långresorna bakom sig. Men hon fortsätter att besöka nya platser i böckernas värld.