Thor Heyerdahl har en hustru också, men hon får inte vara med i många scener, detta är en männens film.

LÅT MIG DIREKT slå fast att Kon-Tiki är en film med Hollywoodslagsida och en film med drag av pojkboksäventyr, snarare än realism.

Men det börjar riktigt bra med en prolog från Larvik, vintern 1920. Lille Thor, som inte kan simma (det lärde han sig aldrig), försöker balansera på isflak när han trillar ner i vattnet. Han räddas av vännen Erik.

Lova mig att aldrig mer försöka göra något så här dumt och farligt! befaller Thors mamma. New York, 1946. Den luspanke och envise, på gränsen till obstinate, Heyerdahl, spelad av Pål Sverre Hagen, tänker bevisa sin tes att Polynesien för 1 500 år sedan befolkades från öst (Sydamerika) och inte från väst (Asien) genom att bygga en flotte och ge sig ut på havet. FRÅN TÄNKBARA FINANSIÄRER är intresset noll (man anser att detta är ett självmordsprojekt), men Thor lyckas hitta fem frivilliga besättningsmän, till exempel kylskåpsförsäljaren Herman Watzinger (Anders Baasmo Christiansen) och den obekymrade svensken Bengt Danielsson, roande spelad av Gustaf Skarsgård.

Jo, Thor Heyerdahl har en hustru också, men hon får inte vara med i många scener, detta är en männens film.

När äventyret väl drar igång får filmen inte det flyt som regissörerna hoppats på. Vi får aldrig något riktigt grepp om rollfigurerna. Det uppstår ingen som helst dynamik mellan besättningsmännen på flotten, vilket är en smula märkligt eftersom gubbarna borde börja gå varandra på nerverna redan dag ett. Datoranimeringarna (till exempel hajarna) är okej, men jämfört med de superba i Berättelsen om Pi ser detta lite torftigt ut.

Berättelsen om Pi, som sagt. En pojke och en tiger i en livbåt på öppet hav. I Kon-Tiki har vi fem norrmän och en svensk på en flotte. Kon-Tiki har oturen att komma efter Ang Lees snudd på mästerliga film, och mår inte bra av jämförelsen.