”Vinden svepte mot mitt ansikte och ju snabbare jag åkte desto mer kändes den.”

fast, flyktingförläggning i Uddevalla såg Gabrijelas mamma Nada en dag i tidningen att en förening sökte efter ungdomar i stan som ville lära sig att åka skridskor. Hon anmälde sin dotter.

– Mamma ville att jag skulle ha en sysselsättning på fritiden. Jag mötte en tränare jag minns hette Fritz. Han ville att jag skulle prova på att åka med ett par riktiga tävlingsskridskor. Det var fantastiskt. Fritz lärde mig hur jag snabbast skulle ta mig runt banan.

Sedan dröjde det inte länge förrän Gabrijela fick åka sin första tävling. Det var i samband med ungdoms-SM 1997 på anrika Tingvalla i Karlstad.

– Jag vann min klass och fick själv välja ett pris. Jag tog en pizzadelare. Den använder jag än i dag.

I samma veva lämnade familjen Uddevalla och fick äntligen en egen bostad i Kortedala i Göteborg. Gabrijela hamnade i Brunnsboskolan där hon så småningom sökte och kom in på elitgymnasiet för att studera musik och träna skridsko.

Hon gick in i IK Wega, en klassisk skridskoklubb som på 60-talet fostrat OS- och VM-medaljörer som Jonny och Ivar Nilsson och Kjell Bäckman. När Gabrijela var runt femton år hade hon redan nått framgångar med personliga rekord på olika distanser och fått åka med ungdomslandslaget. Då kom motgångarna.

– Kanske hade jag tränat och tävlat för hårt. Jag älskade ju att åka skridskor och att tävla. Jag fick problem med mitt vänsterknä och tvingades till en meniskoperation. Den gick bra och med hjälp sjukgymnasten Mia Olsson trodde jag att jag skulle vara på banan snart igen. MEN KNäT HöLL inte. Efter en tävling i Inzell i Tyskland var det dags för ny operation. Gabrijela är envis av naturen. Hon gjorde ytterligare en satsning men förstod när hon låg på operationsbordet för tredje gången att det var kört. Någon mer tävling på elitnivå känns i dag långt borta för henne.

– Nu har jag förstått att elitskridsko är något mitt knä inte håller för. I stället har jag fått ägna mig åt andra motionsidrotter. För det är viktigt att röra på sig.

Gabrijela Uvalic är också duktig sångerska och sjunger gärna i kör när hon inte dansar folkdans i den kroatiska föreningen Velebic. Det sistnämnda för att bevara sin ursprungliga identitet.

Nu håller hon på att utbilda sig till audionom. Ett jobb hon tror kan ge henne mycket. Förra året arbetade Gabrijela på en förskola ute i Tuve.

– När jag kom hem på kvällarna hade jag huvudvärk av allt ljud som varit kring mig på dagen. Det gav mig idén att försöka utbilda mig till audionom. Nu har jag läst snart två terminer och tycker att det är en viktig uppgift för mig framöver. GABRIJELA SER SJäLV en framtid i att jobba med barn som har nedsatt hörsel och att hjälpa dem i deras vardag.

– Det är en utmaning i ett vårdyrke att handskas med olika människor – och samtidigt väldigt meningsfullt.

Vid sidan om pluggandet till audionom har hon också kommit i gång vid sidan om skridskobanorna och hjälper till både som handbolls- och cirkeltränare.