Ordväntan

JAG SKYLLER På mannen. Att han inte är här som han brukar. Och inte kommer in i mitt rum och avbryter. Så att jag kan tänka att det vore skönt att inte bli avbruten mitt i en tanke. Ringer väninnan för att få skratta. Jag är så arg, säger hon.

Det handlar om den värld som inte fanns förut och som kräver att vi alla måste bli experter på allt vi inte fattar. Är man inte lagd åt det hållet, gäller det att hitta någon som är det och som svarar.

– Jag hamnade i kö, berättar hon, och när jag äntligen kom fram och sa vad som var problemet sa det klick i luren. Du har tur du, som har en som kan fixa.

– Jo, men ibland blir det värre och då börjar vi väsnas. Men nu är det alldeles för tyst.

Tystnaden påminner om en annan tystnad, en annan frånvaro, en definitiv. Hade just börjat inreda tomrummet i mig och omkring, när mannen dök upp och klev in. Ställer grejorna här, sa han, efter ett tag vänjer du dig. Och nu har jag börjat säga: Så att säga. Som han brukar säga. Måste sluta med det.

Väninnan berättar att hon försöker sluta med: Vad var det nu jag skulle säga?

– En kvinna i min egen ålder brukar säga åhå, fortsätter hon, det låter nytt. Hon umgås med sina ungdomar, jag har lyssnat på mina men de pratar som vanligt. Och annars?

– Sol. Fem vita svanar i skyn. Imorgon är han hemma igen.