Det sekulära Turkiet känner sig satt under förmynderi med uppmaningar om att varje kvinna bör ha tre barn, krav på förbud mot kejsarsnitt och aborter

En studie gjord av Bilgiunversitetet i Istanbul visade att två tredjedelar inte hade någon partianknytning, hälften hade aldrig tidigare deltagit i en demonstration. 90 procent förklarade att det var Erdogans auktoritära styre, polisbrutaliteten och inskränkningen av yttrandefriheten som fått dem att demonstrera. DEN GEMENSAMMA NäMNAREN har inte bara varit vrede över en alltmer auktoritär premiärminister utan de som protesterar på gator och torg förenas också i ett gemensamt förakt mot oppositionspartierna. Men möjligheterna att kanalisera dessa protester som spretar i olika riktningar i nya politiska partier är små för att inte säga obefintliga. Tiden till nästa val är kort och dessutom finns tioprocentsspärren för val till parlamentet som ett oöverstigligt hinder för nya partier. AVGöRANDE FöR DEN fortsatta utvecklingen i Turkiet är Erdogans oberäkneliga personlighet och huruvida han kan övervinna sin självtillräcklighet och lyssna på sin närmaste politiska omgivning. Till en början avfärdade han protesterna i nedsättande ordalag som marginella företeelser inspirerade av dunkla inhemska och utländska krafter och hotade i förtäckta ordalag med att han bara med svårighet kunde förmå 50 procent av befolkningen att inte gå ut på gatorna.

Stödet vacklar emellertid även i de egna leden och han har inte, som han påstår och förmodligen även tror, halva befolkningen bakom sig. Gülenrörelsen, Turkiets största, inflytelserikaste och ekonomiskt starkaste islamiska organisation, vänder sig mot Erdogans politik och uppförande. Organisationens dagstidning Zaman har varit forum DEN STORA FRåGAN är om han kan kontrollera sina nu krympande skaror. Det finns gott om både sekulära och religiösa fundamentalistiska krafter som vill polarisera situationen ytterligare och risken är därför uppenbar att Erdogan liksom de Gaulle inför folkomröstningen 1969 överskattat sin maktposition och att en drygt tio år lång period av ekonomisk och politisk stabilitet nu som en följd av hans arrogans och övermod går mot sitt slut och att polariseringen med oroligheter som följd sprider sig över hela landet.

Efter nästa veckoslut vet vi mer om det berättigade i desssa farhågor. Tidigare har Erdogan vid några tillfällen visat prov på pragmatism och dragit tillbaka drastiska politiska utspel. Förhoppningsvis kan hans tidigare politiska parhästar Gül och Arinc nu dämpa hans självtillräcklighet och väcka honom ur hans tilltagande politiska autism och få honom att tänka på det råd han själv gav Egyptens president Mubarak:

Ingen regering kan överleva mot sitt folks vilja. Vi är alla övergående fenomen och vi kommer att dömas efter vad vi lämnade efter oss.