På Lisebergs stora scen står det klart att Mando Diao och värmlänningen Gustaf Fröding i sina bästa stunder är ett marriage made in heaven

gigantisk försäljningssuccé och extrem långliggare på Svensktoppen – jag vet inte vilket som känns mest osannolikt. Faktum är i alla fall att Mando Diaos musikaliska lappkast, som man väl ändå måste kalla det, har fungerat över förväntan. I alla fall på skiva.

På Lisebergs stora scen, framför en till synes rätt sommardäst publik, står det klart att Mando Diao och värmlänningen Gustaf Fröding i sina bästa stunder är ett marriage made in heaven. Gustaf Norén i lång svart rock och framförallt Björn Dixgård i lustiga khakikläder lyckas då och då på nåt märkligt sätt både levandegöra och verkligen tränga in i den djupt deprimerade, alkoholiserade och diabetessjuke Frödings lyriska texter. GENOMGåENDE äR MUSIKEN långsam och lite dyster, men också vacker och vemodig och med en sorgkant som skiftar i ljusare toner än svart. Utstuderat känns det aldrig, snarare finkänsligt och … tja, folkligt, om de båda storheterna går att förena så är det precis vad Mando Diao lyckats med.

Trots att en nöjespark som Liseberg inte är något optimalt spelställe för den här typen av uppmärksamhetstörstade sånger är det nog bara att konstatera att Mando Diao tagit ett steg som åtminstone jag tvivlade på att de skulle klara, och att de gjort det med både värdighet och integritet i behåll.