Orgeln i Odense

JAG HAR HAFT många fina musikupplevelser. Började man lyssna på musik när Thory Bernhards var i ropet och satt snyftade framför radiogrammofonen till hennes Vildandens sång så har man hört en del. Men mina bästa minnen är inte av Elvis (Tommy! Jag gillade inte den sliskige amerikanen utan föredrog den menlöse engelsmannen…) och The Shadows och Beatles eller ens Bob Dylan på grammofon och i radion, utan av levande musik.

Sådan har jag upplevt i konsert- och operahus och på många andra ställen: dansbanor, varvsområden, kyrkor, kyffen, gymnastiksalar, ishallar, fotbollsarenor. Jag har hört Sonya Hedenbratt, Prince, Stones, Leonard Cohen, Little Richard på nära håll, har bott på samma hotell som Ultra Vox, och ja, jag var med och hjälpte Bruce att riva Nya Ullevi.

Men inte heller de musikminnena är tydligast. DET äR I STäLLET de oväntade sammanträffandena med musik; som en strålande eftermiddag i en badvik på Sardinien (Italien: kultur.) när en italienska i baddräkt stod till låren i havet och sjöng O mio babbino caro med förbluffande vacker röst för att sedan övergå till Un bel di vedremo av samme Puccini medan dyningen rullande in och orsakade små hack i sången när vågorna träffade henne, vilket gjorde upplevelsen än mera underlig.

Eller som när vi satt på en bänk utanför stadsporten till Lucca (Puccinis födelsestad, Italien!) och väntade på bussen en stekhet eftermiddag och kom i slang med några neapolitanska kördamer på utflykt, som sjöng sånger från den staden för oss. O sole mio kunde vi ju sjunga med i, lite grand.

Eller som när vi en natt stod i en av arkaderna runt Rådhustorget i Prag och väntade på att det astronomiska fjortonhundratalsuret i rådhustornet skulle slå midnatt. Vi var många som trängdes där; ett ovanligt blött regn drev omkring ute på torget och tvingade in de tolvslagslystna turisterna under tak. Så kunde man förvånat ana en mångstrupad sång försiktigt

ODENSE.

tränga fram genom sorl och skratt, sakta stegras och växa till i styrka för att till slut få de gamla stenvalven att bågna. Det var en italiensk (Kultur!) manskör som stod spridd i klungor under valven och sjöng så vackert att det sved i själen, gjorde storsint paus för klockans tolv slag och fortsatte sedan i regnet och natten. MAN SKALL INTE rangordna allting, men den mest omtumlande musikupplevelsen hade vi nog ändå i Odense. Någon i vänskapskretsen hade fått för sig att Fyn var grejen, så vi åkte med dit.

Hans Christian Andersen föddes i Odense, den 2 april 1805 på Munkemøllestræde 3-5, huset står kvar, och staden är mycket stolt över honom. Han är ju berömd för sina sagor, samt för att ha utsträckt sitt avtalade tvåveckorsbesök hos Charles Dickens till fem veckor och varit tvär och tråkig i alla fem.

En solvass och het eftermiddag efter en lång och loj rundvandring i Odense med öl och annan föda och mätta på H. C. Andersen, behövde vi svalka oss. Till det skulle domkyrkan passa, menade vi och släpade oss ditåt.

På kyrkbacken dallrade en utgrävning i hettan. Arkeologerna borstade sorgfälligt benknotorna i det intensiva ljuset. Skeletten låg bara någon halvmeter under gatans stenläggning. Säreget och onödigt påtagligt. Vi tittade på detta, sköt upp den tunga kyrkporten och försvann in i dunklet och svalkan. Vi slog oss ner i en bänk, egendomliga till mods.

Då började någon spela på orgeln. Ett melodiskt dån, ett crescendo som expanderade, oändligt. Det riste i kyrkbänken under oss, det skakade i torn, predikstol och altartavla, hela Fyn skalv.

Men så blev det tyst. Vi lämnades där i Odense domkyrka, övergivna av upplevelsen, smått sorgsna.

Det var kanske någonting av Mendelssohn vi hört. Den som svarade på vår fråga visste inte så noga och organisten som övat hade gått för dagen.