ULF STENBERG:
”Vinnarskallar är nödvändiga, men dåliga förlorare är lika bedrövliga förebilder som en lagkapten som kastar bollen i ansiktet på målvakten.”
Tack och lov visade TV4- experten
Hasse Backe sans och balans i eftersnacket. Straffsituationen med Andreas
Granqvist på tilläggstid i Wien kändes spontant som frispark för
österrike och samme mans röda kort mot Färöarna och Zlatans omogna utbrott mot målvakten var verkligen ”väldigt orutinerat”. Det fanns ingen anledning att vädja om stöd för åsikten, att domarnas insatser skulle ha varit iögonfallande svaga.
Efter Backes analyser föreligger förresten inget som helst behov av
Fråga Lundh.
Den dystra sanningen är att dagens landslag inte har något att tillföra VM i Brasilien och att resten av fotbollsvärlden rycker på axlarna åt om det blir
österrike, Sverige eller Irland som eventuellt fyller ut sista platsen i
Europas överdimensionerade slutspelskvot.
Vårens VM-kval har maxtestat de blågula supportrarnas tålamod. Drömmarna och fantasierna från höstens obegriplig halvtimme i
Berlin har ersatts av besvikelse och uppgivenhet.
Dagens landslag saknar harmoni och ödmjuk attityd. Frustrerade spelare försöker maskera oförmåga med onödiga utbrott mot domare och när det är snubblande nära två utvisningar i en hemmamatch mot
Färöarna (!) låter analysen av måltorkan (”måste bli effektivare”) som ett tjatigt skämt.
Svartsynen sprider sig efter en så deprimerande landslagsvår och framtidstron blir inte större av ett restprogram fyllt med blindskär.
Hur kunde ledningen acceptera att möta Kazakstan på konstgräs bara fyra dagar efter den förväntade urladdningen på Irland i september? Varför skulle Sverige plötsligt visa kapacitet att bestämma matchbilden och vinna ”på beställning” mot ett kontringsskickligt österrike hemma?
Det är långt kvar till en på papperet tacksam avslutning mot ett sannolikt omotiverat Tyskland.
Landslaget påminner i dag om en sluten sekt, som vill diktera medias frågeställningar och önskade censurera innehållet i en planerad Tom
Alandh- dokumentär. Som med en övermodig självbild söker sympati för uppfattningen, att domarkåren och makterna är emot Sverige. Som väljer att nonchalera avtalade intervjuer med sändande tv-kanal och som i Lars Richt har en bekräftelsejagande chef som blivit en narr vid
Kung Solos underdåniga hov. Slutvinjetten från Wien var talande. Marcus Allbäck försökte handgripligen dra en vilt protesterande
Sebastian Larsson av planen flera minuter efter slutsignalen, innan en gestikulerande Richt läxade upp domaren i spelargången.
Visst är vinnarskallar nödvändiga att ha i ett lag, men pinsamt dåliga förlorare som vägrar acceptera en svag insats är lika bedrövliga förebilder som en lagkapten som kastar bollen i ansiktet på målvakten.
Hamréns landslag kan inte längre räkna med folkets oreserverade kär- lek och det blir befriande att skifta fokus från kaxiga gnällspikar till ödmjuka och kommunikativa tjejlag i basket och fotboll.
Basketens EM-lag har en jättechans till ett efterlängtat genombrott i media veckan efter damhandbollens överraskande kvalfiasko. Morgondagens öppningsmatch mot
Italien (TV10) har förutsättningar att ge Sveriges kanske mest samspelta landslag en flygande start i gruppspelet och en kvartsfinalplats är en klart realistisk målsättning.
Pia Sundhages landslag är på förhand lika svårbedömt som basketens. Den tuffa ledarstilen från USA, där stressande konkurrens är ett lika självklart inslag som nödvändig trygghet i Sverige, riskerar att urholka självförtroendet hos nyckelspelare som Kristin Hammarström och Lisa Dahlkvist.
I genrepen mot Brasilien (onsdag) och England (4 juli) är det dags att ge den tänkta EM-startelvan odelat förtroende. Rollfördelningen måste vara tydlig och klar, när det är dags att premiärspela mot Danmark på
Gamla Ullevi den 10 juli.
Gång på gång betonade förbundskapten Hamrén sin ledarfilosofi:
”Jag petar inte någon på grund av individuella misstag …”
Sedan tog han bort Jonas Olsson ur startelvan – och säkert funderade
Behrang Safari på nytt över det demonstrativa utpekandet av ”skyldig” i det där EM-kvalet i Holland?
Tennisens utveckling har varit imponerande stor under de senaste decennierna. Björn Borg skulle i dag vara lika chanslös mot Rafael Nadals kraftfulla ”bomber” på Paris grus som Ingemar Stenmark i en slalomduell mot Marcel Hirscher.
Tack och lov finns det ingen anledning att jämföra olika epoker. Perspektiv på historien får den som visar respekt för det som varit och inte överskattar det som pågår.
Med ett par veckors distans till
IFK Göteborgs finalseger i cupen finns det anledning att fundera över målsättningen under resten av säsongen. Drömmen om en lyckad comeback i Europa, med gruppspel i Europa League under hösten, finns säkert hos många nostalgiska supportrar.
Frågan är dock om dagens blåvita trupp är tillräckligt bred för att orka med en satsning på två håll – eller om krävande Europaspel ger ojämnare prestationer i allsvenskan och minskad medaljchans?
Förra säsongen gav talande exempel på hur svårt det är att kombinera internationella framgångar med 30 allsvenska omgångar. Helsingborg och AIK tog fina skalper i Europa
League, men förmådde inte fullfölja höstallsvenskan till nya topp 3-placeringar (= Europabiljett).
Barcelonas dyra köp av Neymar framstår som en äventyrlig investering. Förväntningarna är enorma och i de senaste landskamperna har
Brasiliens nye superstjärna påmint mer om småväxta floppar som Robinho och Juninho (Paulista) än Ronaldo och Ronaldinho. Det skulle förvåna om Neymar klarar av det fysiska spelet i Europa eller lyfter Brasilien i VM, men de närmaste veckornas matcher i Confederations Cup (SVT) ger i alla fall ett aptitretande smakprov inför nästa sommars fotbollsfest.
Det är inte bara Liseberg som fyller 90 i år. Även Slottskogsvallen invigdes 1923 och därmed kan morgondagens högklassiga Grand
Prix- gala ses som något av en jubileumstävling.
Initiativtagare till ”Vackra Vallen” var Göteborgs framsynte ledarprofil Hugo Levin, som i år tar plats i Hall
of Fame på Idrottsmuséet. Den nya arenan fick en flygande start med
Idrottsspelen 1923 och Damolympiaden 1926, arrangörsframgångar som blev början på en glansfull historia.
Det är framförallt friidrotten som bjudit på rader av magiska ögonblick. Gunder Häggs och Arne
Anderssons världsrekordslakt på 40-talet lockade till utsålda publikfester på Vallen. Efter kriget framstår Benke Nilssons europarekord i höjdhopp 1954 (2,11 i dykstil!) och
John Walkers världsrekord på engelska milen 1975 (först under 3,50) som oförglömliga höjdpunkter.
I morgon är det dags för nya prestationer av världsklass på landets vackraste idrottsarena.
Dags för omstart i allsvenskan och förbundskaptenen har knappast haussat kvaliteten på vår högsta serie. Bakom Tobias Hysén finns det ingen forward av acceptabel landslagsklass och när målvaktsfrågan ställdes på sin spets litade Hamrén mer på en skadedrabbad reservkeeper från Norge än vårsäsongens affischnamn John Alvbåge.
Mot den bakgrunden ter sig förbundets krav på nya arenor för miljarder till en uppenbarligen tunn blåbärsliga som än mer obegripliga.
Vid frukosten dagen efter kvalförlusten mot österrike ställde barnbarnet William, nio, en berättigad fråga till morfar:
”Varför sjunger Zlatan inte med i nationalsången?”
Det krävdes några sekunders extra betänketid, innan det kom ett krystat svar på temat ”han kanske inte har någon bra sångröst …”
William tyckte det var en fånig förklaring.