Den här sorgliga politiska ytligheten förvärras av att medierna kämpar mot nya redaktionella nedskärningar
För några veckor sedan bestämde Stefan Löfvéns pr-folk att det var läge att skapa Största Möjliga Buller. Det skulle göras klart att Löfvén stod närmare ”den vanlige, fredlige Husbybon” än Reinfeldt. Så Löfvén använde tricket att med en överkänslighet värdig en operadiva vantolka Reinfeldts utsagor. Sade Reinfeldt att ”Husbyborna är mina hjältar” (töntigt men i grunden harmlöst), utropade Löfvén att ”Regeringen överger Husbyborna!” Et cetera.
Nästan precis samtidigt anmodades i stället Största Möjliga Tystnad. För medan enstaka bilar fortfarande brann röstade Riksdagen igenom proposition 2012/13:94, alltså Landskronamodellen. Den innebär att den som får försörjningsstöd (socialbidrag) skall avkrävas en motprestation. Argumentet är att åtgärden är ”kompetenshöjande”. Det är snömos. Landskronamodellens pappa, folkpartisten Torkild Strandberg, är tvärtom befriande ärlig med att det finns en stark moralisk dimension i förslaget om motprestation.
Socialstyrelsen har upprepade gånger påpekat att modellen strikt taget inte är laglig och vittnar om ett missförstånd om vad försörjningsstödet är: samhällets bortersta skyddsnät är inte längre det om en motprestation krävs. Ett par skandaler i Landskrona där socialbidragstagare tvingats skrubba trädgårdsmöblerna hemma hos kommunala tjänstemän bidrog till kritiken. Men tji fick alltså grinollarna på Socialstyrelsen: samtidigt som Husby brann legaliserade Riksdagen villkorat socialbidrag. Och lyssna här: samtliga närvarande socialdemokrater röstade ja till förslaget. SOM JAG SER LANDSKRONAMODELLEN är den ytterst ett verktyg för att lagligen kunna vräka utvalda socialbidragstagare (exempelvis de psykiskt sjuka), eventuell lönepress är bara en bonus. Den synligaste följden av nyordningen blir sannolikt fler tiggare och hemlösa.
Jag kommer inte ifrån intrycket av att politiken just nu går ut på att göra högljudda symbolpolitiska utspel och påfallande ofta verka i motsatt riktning i det tysta. Att med emfas säga att man tycker att det är dunderviktigt att lyssna på förortsborna för att sedan göra som s-politikern Katarina Berggren i Alby gör i detta nu – säljer ut allmännyttan trots de boendes protester och massiva namninsamlingar. Eller att i ren idébrist dela ut ett tröstpris genom att tvinga DO att flytta till Rinkeby, som regeringen beslutat.
Symbolpolitik är inget nytt, men den här sorgliga politiska ytligheten förvärras av att medierna kämpar mot nya redaktionella nedskärningar. Utrymmet för journalistisk granskning minskar stadigt. Det är en av orsakerna till att svensk politik präglas av dramatiska men ogrundade utspel, uppenbara paradoxer och ett frejdigt ivägsläppande av så kallade ”försöksballonger”.