TOP EXECUTIVE
Det är tyst som i graven på tredje sätesraden, nästan som om vi stressade till ett viktigt stabsmöte. Eller en mindre budgetframläggning. Men mest beror det på att chaufför Erling sitter så himla långt fram. Nedsjunken i det mjuka och klarblåa plyschsätet med gardinerna fördragna för sido- och bakrutorna är det lite dunkelt. Jag vinklar läslampan, men saknar att greppa en redig bakelitlur. Armstödet är förberett för biltelefon. Tänk att få skälla barskt på sekreteraren som svarade för att sedan slänga ur sig något i stil med:
”Jag ljög inte, jag sa ju bara något som senare inte visade sig vara sant.”
Nåväl, välkommen in i Volvo 264 Top Executive.
TOP EXECUTIVE äR ETIKETTEN på limousinversionen av Volvo 264 GLE. En 264 ”Long Wheel Base”, förlängd med 70 centimeter mellan axlarna. Plats för upp till sex passagerare exklusive förare tack vare en mittre stolsrad i form av två vikbara extrasäten. Presenterad 1975 och avsedd för ambassader och departement och andra delegationer som kunde tänkas behöva en ”fullvuxen” eskorttransport. Generöst standardutrustad med dåtidens mått med bland annat luftkonditionering, trestegad automatlåda, elhissar och elantenn. Och stereoradio, med en rund liten volymratt i mittarmstödet bak!
”Karosserna från Volvo förlängdes och fick nytt tak eftersom bakdörrarna satt kvar i främre läget. Motorn var helt standard medan vi monterade kraftigare fjädrar och bromsar, men det var färdiga detaljer vi fick levererade från Volvo”, berättar Ronny Boson. Idag är han produktionschef på Nilsson Special Vehicles i Laholm, före detta Yngve Nilssons karosserifabrik. Under 264 TE-åren arbetade han i monteringen och har många minnen från tiden. ”VI TILLVERKADE MYCKET FöR HAND, detaljer som dörrspeglar stod vi och pressade och valsade för hand i huset. Det var handpåläggning på varje bil”, minns Ronny Boson. Han berättar att Volvorepresentanter löpande var nere och inspekterade så att de långa 264:orna höll samma ståndsmässiga kvalitet som de Hisingen-byggda 200-seriebilarna. Mer konkret skiljde sig 264 TE förutom förstärkt chassi genom ett unikt innertak, egna dörrpaneler, mattor samt bakre paneler bakom bakdörrarna. De första exemplaren byggdes hos Bertone i Italien och blev upptakten till samarbetet som ett par år senare skulle resultera i den USA-inspirerade och omtvistade kupén Volvo 262 C.
”På Nilssons byggde vi bilarna direkt åt Volvo, som sedan exporterade dem över hela Europa. Men visst gick en majoritet till Östtyskland”, berättar Ronny Boson.
Och det är kanske just för kopplingen till Östtyskland som Volvo 264 TE är allra mest känd. En god introduktion är att se den Oscarbelönade filmen ”De andras liv” från 2007, en kvalitetsrulle som visar de förlängda Volvobilarnas roll i den Stasi-genomsyrade regimen. Oavsett hur mycket politiker och statspampar i 70-talets Östberlin ville köra Mercedes var det inget alternativ att välja västtyskt eller amerikanskt. Det hade ju indirekt varit ett erkännande av östblockets underutvecklade vagnpark. VISST FANNS DET över tre ton tunga sovjetiska lyxloket ZiL med sjulitersmotor som gärna sörplade i sig fyra liter milen och fungerade fint i korteger. Men knappast en tjänstebil för en större mängd högt uppsatta pampar inom det socialistiska enhetspartiet. Inte heller den sovjetiska lyxbilen Tjajka, byggd av GAZ och vanlig
Runt 120 av totalt 335 bilar såldes till Östtyskland
bland KGB-anställda, ansågs vara ett seriöst alternativ.
Bilblicken vändes mot Sverige. Totalt köpte Erich Honecker och hans SED-kollegor runt 120 stycken av den totala produktionen om cirka 335 Volvo 264 TE. Att en limousinversion av det mest trygga som gick att parkera på en svensk radhusuppfart under 70- och 80-talen symboliserade förtryck i den Trabantdominerade vägbilden är svårt att förstå. Det gick så långt att lilla Waldsiedlung tre mil norr om Berlin, ett avskilt område för höga statspersoner, med egen bio och affär
med lyxiga produkter från väst, ådrog sig öknamnet Volvograd på grund av alla mörka Volvo 264 Top Executive.
MEN åTER TILL NUTID. Eventuella sydsvenska sociala problem känns i östtysk jämförelse försvinnande små. Fåglarna kvittrar och ägare Erling Carlsson pratar med en Vinslövsbo som efter att ha gått ett varv runt bilen och förvånat noterat längden krävt en förklaring.
”Jag har alltid gått och kikat på en sådan där”, berättar Erling, men tillägger att han aldrig sett en Volvo 264 TE i verkligheten, innan dagens Italienbyggda exemplar från 1979 stod hemma på uppfarten för två år sedan. Antalet 264 TE i Sverige är försvinnande få och Erling hittade sin i Tyskland.
”Det är en före detta statsbil från Östtyskland, jag fick med DDR-papper. Den var i ett slitet bruksskick med strax över 20 000 mil på mätaren. Plåtmässigt okej men helt slut i motorn.” Att PRV-sexan inte håller samma kvalitet och kräver mer service än Volvos samtida B23:or är ingen hemlighet.
”Men den största utmaningen var att få ordning på interiören. Ålder och sol hade gjort att tyget sprack när man satte sig på det.” Erling tog hjälp av en lokal sadelmakare och lade ner stor möda på att hitta ett tyg som överensstämde med originalet.
”Jag gillar ju uddamodeller från Volvo”, tillägger Erling.
Eftersom den amerikabetonade och ofta hånade Volvokupén är känd för sin trånga kabin platsar en 264 TE bra i samlingen. Den bakre regionen i den bilen är ett under av utrymme. Det är just rymden, snarare än lyxen, som är det som slår en såhär 35 år senare. Alla som gillar den solida känslan i fina exemplar ur Volvos 200-serie kommer älska 264 TE. De förlängda, tunga bakdörrarna tjoffar igen med större övertygelse än i undertecknads egen 240GL.
Ett hopp till förarstolen och jag glömmer för en stund bort att vi kör en Volvo LWB. Först efter några minuter och kurvor märks den ökade längden av, 264 TE rullar harmoniskt, ja nästan majestätiskt när beläggningen är knackig. Trestegsautomaten ger ett utdrygat tomgångsvarv i svensk motorvägsfart och vi håller oss till de skånska landsvägarna. Där i regionerna runt 5060 km/h fladdrar de svenska flaggorna på framskärmarna alldeles lagom.
Jag frågar om det har blivit några fler officiella körningar.
”Njaa, jag har haft den utlånad till ett bröllop och sen vet ju folk om att jag har den, så det kan nog bli fler”, säger Erling och ler. I förbifarten skvallrar han om att nästa projekt är en Volvo 265. Inte lika udda så klart, men på god väg: ”Det har gått så långt att lyxkombin 265 är ovanligare än 262 C.”
DEN I SäRKLASS CHEFIGASTE MODELLEN av Volvo 200-serie avslutade på topp. Så sent som 1984, tre år efter att den småskaliga limousinen officiellt gått ur produktion, fick karosserifabriken i Laholm nämligen leverera två ”Landauleter” av 264 TE. Det vill säga en überexklusiv version med sufflett över den bakre passagerardelen, tänkt att användas av offentliga personer à la Erich Honecher i kortegekörning. Anledningarna att åka till spännande Berlin – för att besöka pampiga museet ”The Story of Berlin M” där den ena 264 Landauleten står utställd – blir bara fler och fler.