Livet på helt fel kurs
VAD äR DET du inte kan (än), frågar bibliotekets kursverksamhet i ett mail, och på rak arm kan jag räkna upp följande:
Jag kan inte spela tennis, kurs 1983, inte sy mina egna kläder, kurs året efter, var är den kjolen nu? Länge låg den i en plastpåse utan linning och fåll.
Som enda icke godkända kursdeltagare fick jag inte grönt kort i golf 1989, akvarellkursen på 90-talet resulterade i ett par skisser av vedträd, fula diton, kursen i kroki lämnade jag för att kompisen fick beröm av ledaren, det fick inte jag, oljemålningskursen höll jag ut en hel termin. Med mig hem tog jag en tavla föreställande sonen i grönt gräslandskap, hans bleka högerhand hänger lös. Då och då försöker jag pracka den på honom, han värjer sig. Kanske av sentimentala skäl när jag icke längre finns? Han kan ha den i garderoben, det har jag. KURSEN I RIDNING var extraordinär, med ovanligt svarta hästar. Jag måste sluta när de skenade (det åskade) så vad gör jag då, jag visar ytterligare prov på bristande impulskontroll och anmäler mig till en kurs i magdans och går dit en tisdag i oktober. Har aldrig känt mig så fel, eller det har jag förresten, jag gick en kurs i thai chi också och förstod att lååångsamma rörelser är inget för mig.
Slalomkurserna var så dyra att jag inte hade råd att sluta, men fotokursen kom jag lindrigt undan. Läraren bröt handen på ett tidigt stadium, pengarna tillbaka, tack för det, det var en oerhört tekniskt avancerad kurs. HJäRNKURSEN DäREMOT VAR mycket givande, måste jag slå fast. Här förklarades en hel del, som i sin tur kan förklara olika typer av mänskligt beteende. Och ändå inte. För vad gjorde jag sen, jo, anmälde mig till en konversationskurs i engelska, hur tänkte jag då? Första kvällen skulle alla berätta om sina jobb, I am a policewoman, sa jag. Det är jag inte, var fick jag det från? Jag kunde inte gå dit mer, skönt att slippa.
Körsång gav jag mig på en eländig höst för att muntra upp mig själv i gemenskap med andra (körsång stärker psyket, finns forskning på det). När alla sjöng rent i korus grät jag i smyg – den kursen var ingen höjdare. Eller det kanske den var, det var bara jag som var låg. Men det var fint väder den hösten. Solen sken när jag gav upp.
Kurserna är ofta alldeles förträffliga, det är inte det, snarare är det något med tidpunkten de hålls på? Tisdag klockan 19.00 får jag ofta förhinder. äNDå LUSLäSER JAG kursprogram varje höst. Det finns så mycket kul jag inte kan. Eller som det heter i ett program: vad vill du bli bra på? Det kan jag säga på rak arm, att jag vill kunna tala flytande portugisiska, emaljering, däremot, kan jag ha och mista. Papperspyssel likaså. Kursen i Stand up comedy, däremot – den ska jag bara gå. Det ska jag varje höst, och varje höst manar förnuftshjärnan till besinning, ”vila i begränsningen, säger den, och därpå hörs en liten viskning: you only live once. Förkortat y o l o. Så jag kollar priserna på flygkurser, tänk att kunna flyga. Ett certifikat kostar runt 100 000. Som sagt: yolo, only once och det är aldrig för sent.