För man in klassamhället som erfaret liv i debatten blir argumenten lätt glödgade och svartbrända i kanterna

HAN HAR EN poäng, samtidigt känner jag för Praizovics attityd. Också när hon nyss ruckade på Stefan Jonssons upphöjda existens som relativist i DN: ” ... jag behöver inga välmenande vita medelklassprofessorer som ska tala om för mig hur en på rätt sätt är antirasist och feminist.”

Det knepiga är att både Schueler och Praizokvics just i denna frågeställning främst hänvisar till vad som borde stå i etikettboken. Risken blir att politiska strukturer reduceras till en fråga om korrekt bordsskick i offentlig diskussion. Vilken professor som helst har naturligtvis rätt att försöka skriva exempelvis mig, eller Lidija Praizovics, på näsan; som vi har rätt att gå vår väg innan hen hinner göra det. Det koncentreras i debatten för mycket på fel eller rätt person, utan tanke på innehållet. Men Schuelers underförstådda hänvisning till en idealistiskt ren och välstädad debattscen är inte heller oproblematisk. FöR ATT TA ett mig närliggande exempel så är jag från arbetarklass, och har naturligtvis ännu vänner och bekanta som är parkarbetare och hotellstäderskor och plåtslagare, det är ur denna situation jag skriver. Men jag är inte av arbetarklassen vald som en av dess kulturskrivande representanter. Och den ”rätta” klasskänslan har inte magiskt blivit manifesterad i min person. Det jag skriver är i mitt eget, i och ur ett sammanhang. Klass är inte främst en identitet, utan en erfarenhet.

För under diskurserna och ideologierna existerar det levda livet, dess praxis. De romska tiggarna på gatan här utanför är inga representationer, invandrarna inga symboler, arbetslösa inga bilder. För man in klassamhället som erfaret liv i debatten blir argumenten lätt glödgade och svartbrända i kanterna. Men än sen. De konkreta polariseringarna i samhället måste också ges uttryck i media. Yttrandefriheten tillåter ju det.