Smugglarkungen Bremer troddes vara tysk agent
Internerad ett år i England utan utredning, åtal eller rättegång
Bremer hade seglat genom minbältet från Skagen till Sydnorge, Skagerrakspärren. Det är naturligt att engelsmännen frågade sig om han hjälpts genom spärren av tyskarna och var ute i farliga ärenden. Att han var en äventyrare som med en relativt grundgående båt seglat över minbältet var kanske inte så lätt att förstå för amiralitetet i London.
Sommaren 1944 hade Ernst Bremer besökt det brittiska generalkonsulatet i Göteborg och informerat om sina planer på att segla till Storbritannien och förhört sig om möjligheten att anlöpa hamnen i Aberdeen. Generalkonsulatet kontaktade därefter den svenska polisen och informerade om Ernst Bremers planer på att segla från Bohuslän och nattetid ta sig genom minspärren och ut på Nordsjön. Konsulatet frågade också om polisen hade information om det egentliga syftet med Bremers segling till England.
OM BREMER VARIT ute i onda avsikter – till exempel att landsätta tyska agenter på engelska kusten med en fiskebåt från ett neutralt land som täckmantel – skulle han väl inte ha gått till det brittiska generalkonsulatet och informerat om sina planer att segla till England?
Jo, det kunde han mycket väl ha gjort i syfte att öka tilltron till expeditionens karaktär av vanlig fiskeresa. Det är alltså föga förvånande att engelsmännen frågade sig vad som var det egentliga syftet med denna riskabla resa.
Det finns emellertid en ytterst rimlig förklaring till att både det brittiska generalkonsulatet i Göteborg och ambassaden i Stockholm blev synnerligen intresserade av Bremers förehavanden. Storbritannien var beroende av importen av svenska kullager för att kunna tillverka Spitfireplan och andra vapenbärare, vilka var helt nödvändiga i krigföringen mot Tyskland.
LONDON HADE FöRKLARAT att importen av svenskt specialstål och kullager från SKF var av vital betydelse för krigföringen och till varje pris måste säkerställas. Först hade man försökt att låta en del norska handelsfartyg som blivit liggande i Göteborgs hamn – de så kallade kvarstadsbåtarna – bryta den tyska blockaden och gå till England med last av bland annat kullager. Några hade kommit fram, andra hade sänkts och vissa hade tvingats tillbaka till svenskt vatten. Det var uppenbart att det var alltför kostsamt att bryta blockaden med stora och relativt långsamma lastfartyg.
Men kullagren måste skeppas från Sverige till England. Kurirplanen mellan England och Sverige medförde några ton kullager men det var en droppe i havet. Underrättelseofficeren George Binney, med bakgrund i den brittiska stålbranschen och en skenanställning vid ambassaden i Stockholm, utvecklade ett sårbart men ändå framgångsrikt system för att lura tyskarna och skeppa de livsnödvändiga kullagren till den engelska flygindustrin.
Man specialutrustade fem små, ytterligt snabbgående motorkanonbåtar, byggda i trä, för att nattetid vid dåligt väder eller tjocka, frakta kullager från bohuslänska kusten – i allmänhet
Den 27 oktober 1943 anlände den första motorkanonbåten, Gay Viking, till Lysekils södra hamn och lade till vid Anderssons kaj.
Lysekil – till England. Den 27 oktober 1943 anlände den första motorkanonbåten, Gay Viking, till Lysekils södra hamn och lade till vid Anderssons kaj. Båten förde stor brittisk handelsflagg och uppträdde alltså inte som en örlogsman. Landshövding Malte Jacobsson hade givit tullförvaltaren speciella instruktioner om en smidig tullklarering. Efter hand skulle också de övriga fyra motorkanonbåtarna i denna kullagereskader ankomma till Lysekil. Av dessa fartyg: Nonsuch, Hopewell, Gay Corsair och Master Standfast var det bara ett som erövrades av tyskarna under flera års trafik. DEN TYSKA KRIGSMAKTEN satte in stora resurser för att uppbringa de engelska blockadbrytarna och lägga beslag på lasten. Och även om man tvingades sänka motorkanonbåtarna så att lasten gick förlorad hade det varit en stor vinning; huvudsaken var att dessa kullager av specialstål inte kunde byggas in i brittiska vapenbärare. Det innebar att ett flertal örlogsmän och ett stort antal flygplan avdelades för att i hårt väder hålla den bohuslänska kusten och farvattnen fram till minspärren under uppsikt. Från brittisk synpunkt var detta en form av bonus, man lyckades lura tyskarna samtidigt som man uppehöll ansenliga stridskrafter som vid bevakningen inte kunde användas i offensiva aktioner på annat håll. Efter hand som krigslyckan vände för tyskarna blev det alltmer betungande att upprätthålla denna intensiva bevakning. VAD HäNDER Då? Jo, Ernst Bremer – storsmugglare och äventyrare i disponibilitet – seglar med sin kutter Bergit i de brittiska motorkanonbåtarnas kölvatten över Skagerrak och tar sig nattetid genom minspärren och anländer till Aberdeen. Han hade tänkt sig att senare ligga på fiske i vattnen utanför Hull och Aberdeen.
Det hade inneburit att han kunnat ligga utanför minspärren och möjligen notera när de brittiska vinthundarna försökte ta sig igenom minbältet från väster till öster. Personligen tror jag inte att detta var avsikten, samtidigt inser jag att engelsmännen inte kunde ta den minsta risk i detta avseende. Man misstänkte att Bremers uppdykande på scenen på det ena eller andra sättet kunde ha en anknytning till den sårbara och livsviktiga kullagertrafiken. ERNST BREMER SATT internerad utanför London i närmare ett år. Under denna tid framfördes inte någon misstanke om brott till honom, han blev inte föremål för någon formell polisutredning och hans fall prövades aldrig i domstol. Ernst Bremers svenske advokat frågade efter krigsslutet hur detta var möjligt i en rättsstat. Man kan tycka att detta var orättfärdigt, men det var definitivt inte olagligt.
Engelska myndigheter hänvisade till utlänningslagen, Aliens Restriction Act från 1914. Efter andra världskrigets utbrott fick lagen 1940 ett viktigt tillägg som Ernst Bremer fick god tid på sig att begrunda. Enkelt uttryckt innebar det följande: om myndigheterna ville utvisa en utlänning kunde the Secretary of State förhindra detta om man ansåg att utvisningen skulle försvaga Storbritanniens förmåga att föra ett pågående krig.
I praktiken innebar detta att en utlänning kunde hållas fängslad i Storbritannien utan rättegång under brinnande krig om regeringen ansåg att det kunde gynna Storbritanniens fiender om utlänningen fick kontakt med omvärlden.