”Jag minns att vi tävlade mot varandra om vem som först kom på vad saker och ting hette på svenska”
i åtta år och halkade med för jag varit och är ordförande för sverigefinskt kvinnoforum. Idag erbjuder Göteborg lite mer till oss finnar mot vad man gjort tidigare. Det är en intressant resa vi gjort och det har varit kul att få vara med på den biten. ANNELI YLIJäRVI äR född i Uleåborg uppe i norra Finland och kom 1957 till ett ovanligt vintrigt Uddevalla. Hon var då elva år och första intrycket var att det var så mycket snö. Det var hon van med hemifrån men hon hade tänkt att de skulle flytta till södern.
Hennes styvpappa hade värvats till Uddevallavarvet och de kom bokstavligen och hämtade familjen. Hela flyttlasset betalades av arbetsgivaren och eftersom det inte fanns några bostäder fick de bo på Uddevallas stadshotell första halvåret. Varvet betalade.
Första skolterminen satt hon helt tyst i sin nya klass och förstod ingenting.
– Sedan fick jag förmånen att gå i en finsk klass. Det anordnades en fyra till sexa, vi var en sådan där blandklass, med finsk lärare och bara finska invandrarbarn. Jag minns att vi tävlade mot varandra om vem som först kom på vad saker och ting hette på svenska. Det varade bara i ett år men det gjorde att min svenska blev bättre än vad den
REPRESENTANT. Anneli Ylijärvi har ingått i den sverigefinska delegationen i Göteborgs kommun i åtta år. EFTER åTTA åR i grundskola började hon jobba som kallskänka – först som elev och sedan som biträde. Första arbetsplatsen blev hotell Carlia i Uddevalla.
– Sedan skaffar man sig familj, får barn, skilsmässa, för att sedan ombilda sig och börja läsa själv. En sådan där väldigt normal familj, säger hon och skrattar.
Hon började först studera på kvällstid men fortsatte sedan på hade kunnat bli om jag hade suttit ett år till i en svensk klass utan att förstå någonting. heltid att läsa in både grundskolan och gymnasiet för att till slut hoppa på lärarhögskolan i Göteborg. 39 år gammal var hon färdig hemspråkslärare. Hon trivdes bra men hann bara jobba i fem år innan skolan började dra ner på hemspråksundervisningen. Det sades att det inte fanns några barn som hade det behovet.
Ett tag fortsatte hon som vikarieinhoppare på olika skolor i Göteborgsområdet.
– Men jag är inte den som sitter hemma och väntar klockan sju på morgonen för att de kanske behöver en vikare någonstans, så jag började på Volvo istället. På Kärringbanan, där det var 95 procent tjejer. Unga och gamla kvinnor som kittade och tätade karosserna. Ett rätt smutsigt jobb men det gick det med. HON HADE ALDRIG trott att hon skulle hamna på Volvo men ångrar det inte en sekund. Hon menar att hon lärde sig massor. Som att arbeta i stora grupper och förutom den sociala biten så var det också här hennes fackliga engagemang startade. De sista nio åren fram till pension jobbade hon med fackliga frågor, bland annat var hon grupp-