Ed Sanders har alltid vägrat att bli en relikt med museal kultstatus

DET BLEV GANSKA MåNGA skivor, men allra bäst är att höra liveinspelningen från 1 juni 1968, utgiven som Golden Filth (1970). En gång kunde jag den utantill – å ena sidan hörs den höga poesin, å andra sidan frisläpps den lägsta humorn. Där emellan svänger det. Lyssnaren presenteras exempelvis för den omnipotenta Sherry – ”Slum Goddess from the Lower East Side”, men också till Shakespeares artonde sonett: ”Shall I compare thee to a Summer’s day?/ Thou art more lovely and more temperate:/ Rough winds do shake the darling buds of May,/ And Summer’s lease hath all too short a date”.

Ed Sanders påstod redan då att den dikten var den vackraste på engelska språket. Han har givetvis fortfarande helt rätt, i synnerhet nu när han gästar Tokalyngas 30:e poesifestival (8-11 maj) utanför Falkenberg som medverkande poet. ED SANDERS HAR ALLTID VäGRAT att bli till en sorts generationsrelikt med museal kultstatus. Det är snarast så att han alltid odlat en social dröm om människans möjliga både och. Vilket var i avvikelse med de konventionella koderna.

Så Sanders har uppenbarat sig både som miljöaktivist och vänsterliberal, som urpoet till America, A History in Verse (fem volymer är utgivna av nio) och som musiker (missa inte Sanders’ Truckstop från 1969) och konstruktör (vilket inkluderar instrumentet Den talande slipsen). Man kan uppfinna sitt liv. Det är inte bara en amerikansk dröm.

Sanders har därför alla goda skäl att ha kvar sitt överdimensionerade Wittgensteinhår, men hans vitalitet handlar då inte bara om att visa alternativ utan också att vara samtidsvittne. SJäLV FöRSTOD JAG det när jag en gång läste hans The Family, ett journalistiskt verk från 1971, i vilket han skildrar Charles Mansons mordiska klan med en oförvillad blick för det sena sextiotalets mörkaste frihetsperversioner. Det handlade alltså om hippiekollektivet som turnerade med mord i stället för med musik och där skådespelerskan Sharon Tate blev det mest spektakulära offret.