THE BLACK KEYS öVERTYGAR IGEN

The Black keys svingar sin trollstav. Dock utan att någonsin göra avkall på det omedelbara och utåtriktade.

Inför den här skivan stod Dan Auerbach och Patrick Carney dock rådvilla. Låtarna tycktes ha tagit slut, flödet

Allt är tillåtet och efter det öser man på

hade sinat. Men det var bara tillfälligt. Duon ringde in sin gamla producent Danger Mouse och så vecklade sig så småningom den långa, långa men omedelbart fängslande och omfamnande låten Weight of love ut sig. Den stannar strax under sju minuter, är fullmatad med gitarrsolon och egentligen är det väl bara tjurskallen Neil Young som inleder plattor på det viset.

Men det är The Black Keys sätt att säga att allt är okej, allt är tillåtet och efter det öser man på beatiga Fever med en farfisa som säkert får Per Gessle att ringa in Gyllene Tider för en ny turné. Man gör folkig soul i Waiting on words och avslutar skivan med oemotståndliga och härligt ostiga riffmackan Gotta get away, skriven på tio minuter med både John Fogerty och Keith Richards i hejarklacken. Man har aldrig tråkigt med The Black Keys. Efter en svit storartade skivor med fläskigt storband, intim duo med Ali Farka Touré och helt solo får vi nu vara med när Toumani Diabaté, mästare på den harpliknande koran, introducerar sin äldste son i det som är mer än ett yrke, närmast en mission. Det låter kanske lite pompöst och stelt men är precis tvärtom – briljanta duo-improvisationer som andas lika mycket modernitet som tradition och bär på en glöd och en närmast elektrisk energi. Kanske är det 23-årige lärjungen Sidikis andra karriär som hiphop-producent som borgar för den extra edge jag tycker mig höra?

Bild: DANNY CHLINCH När elektronikan och popmusiken går hand i hand och EDM-stjärnorna fyller arenorna kan det ligga nära till hands att tro att bluesen, rocken, soulen och funken har nått vägs ände. Att det är musik som inte längre går att omformulera eller återuppfinna....