”Alla behöver omsorg in i det sista”

Gunnar och Reiduns kärlekssaga började på 1950-talet. Nu ger han henne den guldkant och värdighet som inte personalen på demensboendet hinner med. I augusti firar Gunnar och Reidun Kristiansen 60-årig bröllopsdag. På byrån i Reiduns rum på Svartedalens demensboende står svartvita fotografier från tiden då de träffades.

– Hon såg ut som Ingrid Bergman, säger Gunnar.

Sedan dess har Reiduns hår blivit grått och hon liknar mest en fågel där hon sitter i rullstolen med en filt över benen. Gunnar pussar henne på kinden och plockar fram saft. Han är hos henne varje dag, hjälper till att kamma håret, ge ögondroppar och smörja in med nattkräm. Varje eftermiddag tar de en promenad.

– Personalen här gör ett fantastiskt jobb, men de hinner inte med alla småsaker som är så viktiga.

Gunnar drar ner Reiduns långkalsonger som har korvat sig under mjukisbyxorna.

– Tänk dig själv att ha dem så där. Det är ju inte skönt. Och hon kan inte säga till.

GUNNAR BLIR ARG när han läser om höga avgångsvederlag i kommunen samtidigt som det snålas och sparas på alla håll när det gäller de äldre.

– Det är något som är fel i samhället. Alla behöver omsorg in i det sista för att ha människovärdet kvar. Det här är sista anhalten och det är jobbigt för dem som kommer hit.

Under de fyra år Reidun har bott på demensboendet har han sett