Återuppfinner sig själv som underdog

I 40 Constant reader försöker Linda Skugge förstå sig själv, och mediebilden av sig själv, och varför hon aldrig kommer att bli älsklig och vanlig. Som litteratur blir det vasst, hårt och härligt, skriver Hanna Jedvik.

Hennes texter är fortfarande snarlika. Framför allt på en punkt, nämligen den att hon gör precis som man inte får. Kanske är det därför jag alltid har varit så svag för hennes texter. I stället för att rakryggat ta en debatt eller en konflikt sätter hon sig vid tangentbordet och skjuter giftpilar mot dem som begått oförrätter. Få går fria. Inte ens vännerna från förr. ”Linda, förstår du hur känd du var? Hur jobbigt det var för oss?” rabblas återkommande. Hon skjuter också skarpt mot personer i offentligheten eller i yrkeslivet. DEN GAMLA FITTSTIMKOLLEGAN Karolina Ramqvist är en av dem som får en pil i ryggen när denna i tidningen Vi läser säger sig ha hela nästa bok klar i huvudet. Att hon bara väntar på ”en röst, en färg”. Lögn och trams, slår Linda Skugge fast. Själv har hon en betydligt mer vardagsrealistisk syn på livet, arbete och skrivande.

I 40 – Constant reader försöker Linda Skugge förstå sig själv, och mediebilden av sig själv, och varför hon aldrig kommer att bli älsklig och vanlig som Bodil Malmsten. Trots att också hon är taggig. Kanske för att Linda Skugge har en förmåga att ständigt återuppfinna sig själv som medias hackkyckling och underdog, tänker jag. Som om hon nästintill tar ut hämnden i förskott. För säkerhets skull.

Som litteratur blir det vasst, hårt och härligt.

LINDA SKUGGE.