Detaljrik skildring av ett sårat Estland

Sigrid Rausing har förvandlat ett vetenskapsprojekt till en memoar med litterär lyskraft. Människor träder fram som annars aldrig skulle ha blivit synliga och utan dem inte heller dessa historier om ett land som lidit under ofattbart förtryck, skriver Monika Tunbäck-Hanson om Anteckningar från en kolchos.

SIGRID RAUSING. Nazityskland var herrar en tid, sedan och länge Sovjetunionen. Inte är det underligt att händelserna i Ukraina oroar.

Sigrid Rausing, som undervisade i engelska i byskolan, samtalade med så gott som varenda bybo. Hon levde enkelt som de, delade kylan, den dåliga maten, trångboddheten, stillsamheten. Hon såg förfallet, fattigdomen, de dåliga tänderna, de bortskänkta kläderna från Sverige. Hon kände av tystnaden mellan människor, men fick dem ändå att tala om förtryckens år, om kolchosens historia, om vardagliga ting som kor och spräckta varmvattensrör, om svensktider. De som ännu mindes kunde berätta om Nazitysklands framfart och om Stalins tid: deportationer, omskolningsläger, Gulag.

Hon iakttog, levde, tänkte, forskade, läste och lyssnade till bybornas hågkomster och reflekterar över vad som sker med minnet i ensamhet och isolering när makthavarna skriver historien. Allt lägger hon samman till en detaljrik skildring av liv såsom det levdes där i en bygd vars landskap påminde henne om Sveriges. SIGRID RAUSING SKRIVER om vikten av att ha ett gemensamt språk (estniskan var knagglig i början) och om innebörden av ord som beskriver fattigdom: vedspisar, smala järnsängar, såriga händer, potatis, kål, plåthinkar med vatten, nödens vodka och hon konstaterar:

”Orden har så stor innebörd om man har sett och levt med verkligheten den beskriver, och de är så tomma om man inte gjort det.”

Jag tycker ändå att hon lyckas fylla sina upplevda ord med innebörder som också når min trygga värld.